Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

BYRILSTORPSMINNEN

Gun Andersson var under många år en av våra mest kända collieuppfödare. Från tidigt sjuttiotal till slutet av nittiotalet födde hon upp drygt 230 långhårscollie. Många blev meriterade inom bruks och lydnad. Hennes Byrilstorps Golden June, som föddes i Guns första kull 1972, är fortfarande en av Sveriges högst meriterade collies. I sitt yrkesliv var Gun fackligt aktiv metallarbetare. Hennes sambo, Börje, var också en aktiv hundmänniska, som bl a tränade och utvärderade schäfer till polis- och vakttjänst. Här berättar Gun själv om hur collie blev hennes ras.

Byrilstorpsminnen

När jag var barn gick filmerna om Lassie på matiné på Bio Capitol i Varberg. Om jag inte minns fel kostade biljetten 90 öre och lycklig gick jag dit med en krona i handen. Den räckte till något godis också.

O! En sådan hund skulle man ha – en som var som Lassie! När jag gick hem gick jag förbi en trädgård där de hade en sådan hund. En sobel collie. Den hette Sessan och jag motstod aldrig frestelsen att stanna en stund utanför och bara titta på hunden.

Jag fick följa med mamma när hon skulle mangla tvätt på en stor stenmangel. Det gjorde jag gärna, för där hade de en ”skotsk vallhund”. Det var säkert så att det var en trefärgad collie – den var stor och jag kan inte tänka mig att det var en bordercollie som var så stor. Kanske var det så, att man sa skotsk vallhund för att färgen inte var sobel. Ho vet?

Min första collie fick jag köpa för pengar jag hade plockat potatis för. Vi hade potatisplockardagar med skolan och då kunde vi tjäna 8 kr hos snåla bönder och ända upp till 12 kr hos de mer generösa. Det ville till rätt mycket övertalningsförmåga innan mina föräldrar gick med på det. Jag fick lova att verkligen sköta hunden. Naturligtvis skulle hela familjen hjälpa till, men om det skulle vara min hund så fick jag visa att jag kunde ta ansvar. Hunden kom med tåget – så gick det till på den tiden – och jag fick hämta den vid stationen. Priset var 50 kronor. Någon stamtavla hade han inte och jag vet bara att priset var så lågt för att han inte hade hel krage. Nog har vi kommit en bit på väg när det gäller information nu… Björn, som vi kallade honom, blev min bästa vän.

Åren gick och efter Björn tog livet så mycket tid att det inte gick att skaffa hund. Först när jagflyttat till Västmanland och bodde i eget hus på landet med min mamma som ställde upp som hundvakt blev det aktuellt igen.

1970 på hösten fick jag återbäring på skatten och då började ett sökande efter annonser om collievalpar. Någon påläst kunnig valpköpare var jag inte.

På Luciadagen 1970 körde jag till Ludvika och kennel Stella Nova och hämtade hem Stella Novas Golden Melissa. Det var ett förskräckligt snöväder och min dotter satt i baksätet med valpen och blev helt nerspydd. Det var en eländig resa både för min dotter och den lilla valpen, men inte ett knorrande ljud hördes från någon av dem. Resan avslutades med varma bad för passagerarna och en efterlängtad kopp kaffe för chauffören.

När jag skaffade hund hade jag inga planer på att börja avla. Jag skulle däremot börja nybörjarkurs på Brukshundklubben – det hade jag bestämt. Fram till våren då kurserna började och Melissa blivit gammal nog kunde jag läsa litet om collie. Det behöver inte sägas men jag hade fruktansvärt dåliga hundkunskaper. Jag undrar ibland om jag hade fått köpa hund av mig själv i dag. Allt jag kom över läste jag alltså.

Tänk att det är nästan på dagen 48 år sedan när jag skriver detta. Aldrig skulle jag kunna tänkt mig att det skulle komma att betyda så mycket. Melissa var ingen stjärna vare sig på bruks- eller utställningsarenan, men som avelshund kom hon verkligen att betyda mycket. I dag finns så mycket man kan få veta om valpen före köpet.

Jag trodde i min enfald att det inte fanns någon bättre sammanslutning än SKK för hundägare och att kennelnamn borgade för sund hundavel. Tänk bara en organisation där man kunde diskutera avel med genetiker! Inte visste jag då, att traditionens makt att sätta sig emot mycket som är vetenskapligt beprövat var så stor.

Med förskräckelse läste jag stamtavlor (inte svenska) som var så inavlade att de i femte generation gick tillbaka till samma hane i alla led. Jag visste inte att det var så stor tystnadskultur om HD och ögon t.ex. Colliens rädslor ansåg många vara ”typiska för rasen”. Collien var ju så mild. Var fanns min Lassie?

Jo… hon kom.

På våren 1971 gick jag med i Hallstahammars Brukshundklubb och gick nybörjarkurs. Där träffade jag Gurli Sandberg (då Gurli Ribbert) som också hade collie. Gurli frågade mig om jag kunde vara intresserad av att para Melissa med hennes hane Santetorps Golden Mandalay. Jag svarade inte med en gång. Jag hade också blivit medlem i Svenska Brukshundsklubbens avelsavdelning för collie – det som numera sedan många år är Svenska Collieklubben. Där var Irene Börlin avelsråd och jag ringde henne. Vi talade länge med varandra och hon tyckte att Gurlis förslag var bra. Ingen sa något om att vänta ytterligare ett löp, vilket jag nog skulle gjort nu. Melissa hade löpt två gångerpå våren 1972 men var ju, som jag ser det nu, litet för ung.

I den kullen föddes Korad SBCH SLCH Tjh bev Byrilstorps Golden June. Hon blev brukschampion i rapport 1975, vinnare av Colliekannan 1974, 1975, 1976 och 1977. Hon tävlade i SM i rapport 1976, 1977 och 1978. Hon fick Bruksavelspriset 1982. Och hon var Korad med alla egenskaper på plus.

Stort tack till familjen Malm som ägde och tävlade med henne! Hon förblev den högst meriterade av de valpar jag födde upp. Litet som att vinna världsmästerskapet på första tävlingen!

Väl minns jag den gången när ”Lassie” (ja så kallades hon hemma hos Malms och jag fick alltså min Lassie) och Melissa möttes på gården när Malms var på besök. Det var två mycket ranghöga damer som nu beslöt att titta åt var sitt håll. När Rosita Malm sedan satt i soffan fick hon en colliedam på var sida, men ingen såg den andra. De hade genast mäklat fred med kroppsspråket. Melissa använde sig nästan alltid av att titta bort eller att spänna ögonen i den hon ville utmana – stridigheter blev det aldrig. När jag senare hade flera hundar höll Melissa ordning på flocken och jag visste inte vad hundslagsmål var.

Vem av dina hundar tyckte du bäst om? Om du frågar en mor om vilket av hennes barn hon tycker bäst om tror jag inte hon har något svar. Jag har inget svar när det gäller mina hundar.

De har alla haft sin egen personlighet. Men det finns ett drag hos mina collies som jag gillat litet extra mycket. Låt mig kalla det ”Smart dog”. Några exempel på detta får du här:

Jag är ute i skogen med ett gäng av mina hundar. De går lösa och håller sig ganska bra intill mig, utom Melissa, som går ungefär tio meter sidledes med oss. Strax kan jag notera attom någon av de andra avviker gör Melissa en sväng mot dem. Hon hjälper mig att hålla ordning.

Eftersom mitt lokalsinne inte är det bästa har jag lärt alla mina hundar: ”Nu går vi hem.” eller ”Nu går vi till bilen.” Oräkneliga gånger har hundarna fått hjälpa mig hitta hem, när mina ögon drunknat i en vacker mossa eller en liten Linnea istället för att ta riktmärke på bättre sätt.

Ett annat sätt att vara smart på var när vi var på gården med hundarna när ett åskregn brakar loss. In under tak fort – men var är Vinny? Ut och ropa på henne och leta över allt. För det mesta går åskregn över snabbt så även denna gång. Och då kryper Vinny fram. Hon har krupit under kupan och är alldeles torr. Hon tittar på oss och inte skall man förmänskliga hunden, men nog tyckte hon att Börje och jag som stod genomblöta på gården var bra dumma. Hon var ju torr. Så lydig att hon kommer mitt i ett åskregn blir aldrig Vinny – hon är ju inte dum!

Vad har då detta med collieavel att göra? Kanske inte ett dugg men jag ville behålla egenskapen att lösa problem på sitt eget vis och den bör väl vara ärftligt.

De ärftliga egenskaperna försöker vi numera hålla reda på genom MH, MT och mentalt index och det är utmärkt. Inavelsgraden tror jag likväl är det allra viktigaste. Med alla de hjälpmedel vi har borde det inte vara svårt att få fram sunda rastypiska brukscollies. Det är det tydligen!

Under många år diskuterades inte inavelsproblem. Jag minns att ett sätt att avgöra om en stamtavla var bra var att räkna champions. Detta gällde ju alltid bara utställningschampionat..

Jag hade flera duktiga valpköpare och kunde glädja mig åt flera lydnadschampions tjänstehundar och korade hundar. Några jag särskilt vill komma ihåg är:

SLCH Byrilstorps ACE Of Hearts med ägare Tommy Andersson

SL(III)CH SL(elit) CH Tjh Bev Byrilstorps Golden Grace, ägare Wanda Forsberg

Korad Tjh Bev Byrilstorps Tzigane Tango tävlade i högre klass sök – ägare Bengt Olsson.

Korad Watson tävlade i högre klass rapport. Ägare Åke Wallin

Ett hederspris vill jag också ge Yvonne Eriksson som ägare till Korad Express Gaxe och Korad Byrilstorps Best Friend.

Dancerwood Court Jester bodde hos mig och var korthår. Mitt bästa minne av honom var när jag ställde ut Jester. I avelsgruppen deltog fem trefärgade döttrar. Jester fick BIM och döttrarna BIR och Cert eftersom BIR hunden var fullcertad. Vi blev utställningens bästa avelsgrupp och slog långhåren, som jag tror för första gången.

En annan främling som flyttade in på Byrilstorp var Rainshade Black Magic. Han var amerikanoch väckte litet uppmärksamhet eftersom han inte hade samma huvudtyp som den engelska collien. Detta var dock inte i mitt tycke ett särskilt allvarligt fel jämfört med möjligheten att få in en helt ny stamtavla.

Andra herrar som kom till Byrilstorp var Tjh bev Curant My Imagination (Charlie) och Larcings Morning Sunday. Curant och Charlie kom som valpar och Söndag var drygt 5 år. Jag hade tidigare använt Larcings Domino en son till Söndag i en kull Tiken i den kullen var en helsyster till Golden June, Byrilstorps Golden Lorna. När Margaretha Andersson och jag besökte Larcings kennel frågade de mig om jag ville ta över Söndag då de skulle sälja och flytta. Det ville jag.

I kullen efter Larcings Domino korades Watson Wednesday och Werona samtidigt korades även tre hundar undan ”Lassie” och om jag inte minns fel var det då som Malms gjorde om en redan godkänd korning.

När jag tänker på allt vad hundarna har betytt måste jag också ta upp alla vänner jag fått. Det är ingen ide’ att börja räkna upp dem för listan skulle bli så lång och ändå skulle jag säkert glömt någon.

Den bästa vän och rådgivare jag haft var nog veterinär Birgitta Wikström. Ett minne jag gärna delar var när jag hade sålt en valp med lindrig CRD till en finsk familj. Mannen ringde mig och var förtvivlad då han hade en vän som sagt, att man inte skall köpa en sjuk hund. Eftersom jag ägnat en rejäl genomgång av CEA när jag talat om rasen och trodde att det kunde vara språksvårigheter erbjöd jag att ordna tolk men naturligtvis skulle jag köpa jag tillbaka valpen. Det ville de inte – de ville bara ha en ny ögonundersökning. På den tiden var det långt mellan ögonveterinärerna så jag förklarade att då fick de resa rätt långt. Annars kunde jag be Birgitta att titta på valpen igen. Till sist gick familjen med på detta.

Jag ringde upp Birgitta och berättade och hon lovade att ta hand om familjen och valpen. Allt slutade med att familjen kom hem till mig och berättade att veterinären sagt att det varen sund och bra valp som de inte behövde ångra.

I min nästa kull sålde jag en valp till mannens bror.

När jag sitter här och skriver kommer många händelser upp i minnet. Mycket är det som jag kunde ha berättat om kullar som fötts och om underbara valpköpare. Naturligtvis var inte alla dagar soliga och de dagar då jag fick ta farväl av någon av mina hundar blev dystra.

Börje min sambo var med i Hallstahammars Brukshundklubb och det var där vi möttes. Vi fick många bra år tillsammans. Börje blev 82 år. Ja – även kärleken har jag att tacka hundarna för så den dagen då jag hämtade Melissa var verkligen betydelsefull.