Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

Den fantastiska collien

Här kommer vi att presentera berättelser ur colliens historia och nutid.
Collieägare – välkomna med era berättelser och bilder!

 

VARFÖR HUND?
Vinden kastar nollgradigt november regn i fyrtiofem graders vinkel mitt i nyllet och issörjan från i morse fryser på igen.  Det här en av kvällarna då man går med andan i halsen, svär inombords över att man var korkad nog att lämna dubbkängorna hemma och oroar sig för sina höftleder. Köldstela fingrar håller i kopplet. De är extra stela, eftersom vintervantarna har tugghål.  I ett av de upplysta köksfönstren ligger en mysigt hopkurad katt på ett köksbord och stirrar på oss. Förmodligen undrar katten om vi är riktigt kloka. Icke en själ ute utom hunden och jag –  i vanlig ordning. Det enda ljud som hörs är flagglinornas energiska klattrande mot bostadsområdets flaggstång.

Varför har man hund?

För många år sedan fick jag ett  telefonsamtal av den sorten som vi alla får någon gång i livet. Det var kväll efter en lång dag med hundpromenad, jobb, tonårsdiskussion och tvätt och sedan hundpromenad igen. Jag dåsade till i soffan med hundarna omkring mig, medan min man stekte upp lite välbehövlig kvällsmat.  Telefonen väckte mig. Det var ett sjukhus långt borta, som ringde. En nära anhörig hade lagts in akut för något som han inte skulle överleva.

Jag tog emot det där samtalet och svarade alldeles rationellt och förnuftigt, skrev ner avdelningens  telefonnummer och ansvarig sjuksköterskas namn på en bit papper, ställde de rationella och förnuftiga frågorna. När? Hur långt kvar? Hur vaken? Tackade för samtalet. Sedan reste jag mig upp, sprang förbi min man som stod där vid spisen i köket och uppför trappan till sovrummet. Där satt jag på sängkanten med händerna framför ansiktet och grät.

Det var alldeles tyst. Det var tyst i två minuter. Sedan hörde jag stegen. Uppför den trånga, hala trappan kom hundarna. De kom i tur och ordning, efter ålder och rang, för att ta reda på mig. Först den gamle hanhunden, min högra hand, min ”second in command” genom åren. Han tittade på mig, hoppade upp på sängen och satte sig  vid fotändan med utblick mot dörren. Efter honom kom de två vuxna tikarna, sida vid sida. De gick hela vägen fram, rörde vid mina händer, slickade bort tårar. Sist kom de två halvvuxna valparna, osäkra på hur de skulle bete sig i en så ovanlig och allvarlig situation, tills de hade förstått av tikarna vad de skulle göra och började slicka mina händer och sedan mina kinder, de också. De stod och satt vid mina fötter, helt tysta, men mycket uppmärksamma, och turades om att slicka mina tårar och ta hand om mig. Hanhunden satt vaksam och upprätt på sängen.

Till sist kom min man springande uppför trappan. Han tvärstannade i dörröppningen, lyfte händerna och ropade till. Varför sprang du iväg sådär? Vad var det för fel? Vad hade hänt?

De vuxna tikarna vände sig om. De fattade posto på var sin sida om mig och såg honom rakt i ögonen. Hanhunden – husses egen älskade hund – lyfte överläppen. Och där, mitt i allt, måste jag skratta. Hundarnas uppfattning om situationen var så  komiskt tydlig – Matte skadad! Du går inte emot henne! – och så fullständigt fel att skrattet trängde sig fram.

När jag reste mig, gick fram till min man och la armarna om honom gick hundarnas lättnad nästan att höra i det lilla rummet – som en tyst, gemensam utandning. Hanhunden släppte sin vaksamhet. Tikarna slappnade av och la sig ner, valparna svansade runt och puffade lyckligt på oss båda två. Allt var normalt igen!

 

Nej – det var det förstås inte. Inte i min värld, inte i den delen som ligger utanför hundars horisont. Det var inte ens en smula mindre sorgligt. Men det var plötsligt mycket mindre ensamt att vara ledsen.

 

Hundar är mycket smartare än vi tror när det gäller att förstå sociala situationer. De är faktiskt minst lika bra som vi på det. Men de tolkar utifrån sin förståelse av  att flocken är det enda sammanhanget: om något illa har skett, då har det skett inom flocken. Den som fått sig en törn skall skyddas. Den som högst rang har störst ansvar.

Bodil Carlsson