Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

ETT BÄTTRE LIV

Hundars intelligens är förstås inte likadan som vår, men det betyder inte att den på alla sätt är mindre. Ingen hund skriver en bok om hur den lärde sig känna av ett kommande epilepsianfall hos sin ägare – det kan bara ägaren göra. Men tänk om det är så, att bara hunden är utrustad med den form av intelligens, som uppfattar det där kommande epilepsianfallet hos ägaren innan det har börjat?

Vem lär upp vem?

Vi pratar inte så ofta om sådana saker.

En annan sak, som vi talar för lite om, är den respekt, som människor med behov av hund för att klara tillvaron känner för hundens förstånd. Det här är två avsnitt ur Britta Blomqvists bok Atlas, min skyddsängel. Britta har haft epilepsi i många år. Det första avsnittet handlar om Brittas självlärda collietik Sari. Sari var den som till sist fick Britta att förstå och tro på, att hennes hundar faktiskt uppfattar signaler om ett epileptiskt anfall innan hon själv eller någon annan märker vad som är på gång och att de ändrar sitt beteende på ett målmedvetet sätt för att hjälpa henne. Det var så hon till sist kom på tanken att utbilda en av sina hemmafödda valpar till epilepsihund. Utdragen publiceras med författarens tillstånd.

Det här hände 1983. Sari var då tre år gammal. En förmiddag när jag satt i soffan kände jag som om jag föll och föll bakåt, inne i huvudet. Jag kröp och lade mig på soffan, jag förlorade medvetandet, krampade hårt, kände att Sari var hos mig och slickade på mig då jag vaknade till. Men det kom nya kramper som accelererade i styrka. Jag fick panik, hade svårt att andas. Då ringde telefonen och jag förstod att det var Per, min man. Sari gick ut i hallen till telefonen.

Gode Gud, om hon kunde svara, tänkte jag.

Telefonen satt på väggen, Sari hoppade upp mot den men hon kunde inte nå den. Då öppnade hon dörren till sonen Anders rum. Där fanns också en telefon. Hon fick av luren och försökte prata.

Per blev orolig, för han trodde att det var jag som lät så underligt. Att det var hunden som svarade kunde han inte ens föreställa sig. Han åkte hem omgående, han körde säkert ganska fort. När han kom hem var jag djupt medvetslös och andades svagt. Allt hände sedan snabbt, ambulansenkom. På sjukhuset sa de att det var i sista minuten som jag kom in. Jag fick stanna på sjukhuset i drygt en vecka.

Att Sari förstod att hon kunde få kontakt med husse via telefonen, det kan jag förstå. Men att hon visste att det fanns en telefon i Anders rum… Telefonerna såg inte likadana ut och jag använde inte den här telefonen så ofta. Hur kunde hon komma på att hon kunde svara där? Att hon sedan försökte att prata med Per?”

Boken handlar om Brittas collie Atlas, som föddes hemma hos henne 2004. Sari lärde Britta vad en hund kan förstå; när Atlas föddes i en av Brittas kullar, bestämde hon sig för att träna valpen till att bli servicehund. ”Collie är signalkänslig på sin förare och framavlad för att valla får, en förmåga som är bra även när det gäller att känna av hur den mänskliga flocken mår. Men det absolut viktigaste är kontakten mellan förare och hund, oavsett ras”, konstaterar hon. Första gången Atlas gjorde en insats visste han ingenting om någon träning. Men han visste väldigt mycket om Britta.

Första gången som Atlas larmade var under en övning på appellplanen. Vi hade en övning på kvällen, det var mörkt och vi tränade på följsamhet. Vid varje vändning kändes det som om lamporna blinkade. Det störde mig och jag fick ett stort anfall, så kallat generellt anfall. Atlas satte sig hos mig och påkallade hjälp genom att skälla. Han hade inte fyllt ett år då.”

2006 var det dags att ta Atlas till en inprovning hos Svenska Service – och Signalhundsförbundet. Det är ett test för att se om hunden verkar lämplig för utbildningen och det skedde inte precis på hemmaplan. Britta bor norr om Stockholm och inprovningen skedde i Skövde. Hur tog de sig dit? De åkte X2000. Hunden hade inga problem med Centralstationen i Stockholm eller med att för första gånget i sitt liv åka tåg, han klarade inträdesprovet med glans – och larmade, när matte var på väg att få ett anfall under det avslutande provet. Så här fortsätter berättelsen om Atlas och inträdesprovet.

På eftermiddagen skulle vi åka hem. Visst kändes det lite vemodigt att lämna alla, men vi kom överens om att fortsätta träffas, att hålla kontakten.

Jag packade ihop alla våra saker och drog väskan upp till hotellets entré. Färdtjänsttaxin skulle komma och hämta mig och Atlas till Skövde där vi skulle ta tåget till Stockholm. Jag gick in och frågade om färdtjänsttaxin var på väg, och det var den.

Det kom en buss med nya gäster och någon sa åt mig att jag inte fick ha hunden därinne, han hade ju inte fått sitt tjänstetäcke än. Någon som nu anlände var allergisk. Så jag gick ut och väntade. Kände mig trött, jag hade ju haft ett anfall den dagen.

När jag stod där och väntade sprang Atlas iväg från mig.Jag såg honom försvinna med kopplet efter sig. Jag hann undra om isen på sjön bredvid oss var tillräckligt tjock för att bära Atlas.

När jag kom till medvetande stod /instruktören/Anna böjd över mig med tårar i ögonen.

Atlas, Atlas” säger jag.

Ja, Atlas” säger Anna, ”han är helt otrolig.”

Anna berättade att när hon höll på att plocka ihop det sista inför hemresan så fick hon se Atlas hoppa mot dörren med kopplet efter sig. Hon förstod omedelbart att det hänt något. Så hon sprang ut och hittade mig.

Men att Atlas kunde hitta huset som Anna var i? Han hade inte varit där hon bodde. Och att han tänkte på att hon hjälpte mig tidigare på dagen när jag hade ett anfall?

Så här efteråt tänker jag på om det verkligen är vi som lär hundarna att larma och hämta hjälp?”

Britta Blomqvist ställer en mycket bra fråga där. Tänk om det är så, att förmågan att förstå och viljan att skaffa hjälp redan finns där – och om det enda vi lär hunden är hur det skall gå till? Per Jensen, professor i etologi och intresserad av hundars beteende, säger i sitt förord till boken:

Denna fantastiska collie såg subtila beteenden hos sin matte, osynliga för mänskliga betraktare, som han använde för att förutse ett epilepsianfall. Inte ens Britta själv uppfattade något som kunde hjälpa henne att förbereda sig, men med Atlas hjälp blev livet med epilepsi plötsligt lite mer hanterbart.”

En människas liv blev bättre tack vare hunden. Vilket bättre liv kan en hund få än att vara till hjälp för den människa han tycker mest om?

Bodil Carlsson