Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

GIZMO Freestylestjärna… och min bästa vän

FAKTA, HUND: 

Namn:  Gizmo (SE Free Ch Fd 1 Fd2 Htm 1 Htm 1 Springmist´s Wild Fire Goblin)
Ålder: 
11 år
Bor: 
Gärna i rhododendronbusken i trädgården
Ras: 
Collie
Tränat freestyle i?
6 år
Varför freestyle?
Då har matte tid med bara mig och så är det mycket roligare än alla andra hundsporter, tycker både matte och jag.
Favorittrick:
Jag gillar när matte sitter ner och jag ska lägga nosen mot hennes axel. Sen är jag rätt bra på att gå runt saker!
Favoritlåt:
Hit the road Jack – så fort jag hör den börjar jag dregla och springer till matte för att få träna (och få godis).
Träningsmotto: 
Jag vill vara 200 % säker på att jag gör rätt!
Bästa freestyleminnet: 
Varje gång vi springer av tävlingsplanen och matte plockar fram min lilla, gula godisask.
Gillar:
Att sova framför brasan och morgonmyset i mattes och husses säng. Att dra sönder kartonger, döda ballonger och jaga vattenstrålen från trädgårdsslangen. Och så gillar jag min familj rätt mycket också.
Gillar inte: 
Att simma, att bli buren av husse och när familjen grälar.
Okänd förmåga:
Jag kan göra en perfekt imitation av Chewbacca och kan slabba ner ett helt köksgolv på en nanosekund när jag är törstig.

Det bästa med matte: Att hon (oftast) är glad och packar gott godis i min belöningsask. Och att hon förstår att det är en ren kärlekshandling när jag tuggar på hennes hår (fastän frisören klagar ibland).

Text: Jeanette Bergenstav

 

 

 

GIZMOS OCH MIN FANTASTISKA RESA

När vi skulle skaffa vår tredje collie önskade vi oss en trefärgad. Endast för att vår älskade Domino som nyligen gått bort, var sobel och vi ville inte ens försöka skaffa en kopia. Fast den trefärgade hanen som fanns i uppfödarens kull passade bättre hos en annan matte. Och en av de sobelfärgade, han med Gremlinsöron och ett hjärta av guld, passade bättre hos vår familj med två små barn. Så fick det bli och det är vi förstås väldigt, väldigt glada för idag.

  

Strax före Gizmos ett-årsdag hände något fruktansvärt. Vi hade gått en sväng i skogen innan jag och maken skulle ta barnen till simskolan. När vi kom hem igen hade Gizmo spytt och diarréat ner hela huset. Vi skickade över barnen till grannarna och ringde den lokala veterinären som inte hade tid. Då blev jag förbannad – idag tackar jag vår lyckliga stjärna för det. Hade vi åkt dit så hade Gizmos troligen inte överlevt. Istället körde vi i ilfart till ett av två djursjukhus som har jourmottagning i Göteborg, Västra djursjukhuset.

Maken körde olagligt fort medan jag satt i baksätet med Gizmo och försökte hålla honom vid medvetande. Han kissade på sig och höll på att försvinna i från mig. Jag meddelade djursjukhuset via mobilen hur illa det var samtidigt som jag hela tiden försökte prata om roliga saker som ”godis” och ”skogen” för att inte förlora min hund. När vi sprang in med vår collie i famnen stod veterinärerna redo med bår och han rullades snabbt in på ett rum. Det var som på film och minst lika overkligt.

I efterhand sa veterinären att det verkligen hade varit på liv och död. Det handlade om minuter…  Tre dagar senare fick vi hem honom, som ny. Det rörde sig om akut förgiftning och han återhämtade sig osannolikt snabbt. Gizmos första födelsedag firade vi med extra stor glädje.

 

Gizmo och jag har verkligen gjort en speciell resa tillsammans. När han flyttade in så hade jag stora planer på att tävla lydnad och bruks. Det hade ju gått så bra med hans morbror Domino, min första tävlingshund. Och visst tränade vi en del och tävlade. Det gick ganska bra men min svåra foglossning som jag kallt hade räknat med skulle försvinna med tiden, blev kronisk  istället. Efter varje träningspass så blev jag sängliggande med smärtor.

Min unga energiska hund tog det bra. Som den kloka collie han är så fann han sig i situationen. Gizmo blev gårdshund istället och nöjde sig med att träna trick, leka kurragömma med barnen, gå i skogen med husse och sprida glädje hos oss i vardagen. Vår tomt ligger precis vid en promenadslinga i skogen och halva Torslanda bekantade sig med den där trevliga collien som alltid stod och viftade på svansen och hälsade vid staketet utan att skälla.

Inte förrän Gizmo var fem år gammal vände det för mig. Efter tre operationer kunde jag lämna tillbaka rullstol och rollator och sakta men säkert bli alltmer aktiv. Då hade jag fått nys om hundsporten freestyle. Jag kom på kryckor till nybörjarkursen och vi var fast direkt. Gizmo älskade att tricksa och han var följsam och glad vad vi än provade. Och så galet lättlärd! När vi debuterade hade jag aldrig sett någon annans freestyleprogram förutom vårt eget, men vi fick uppflytt direkt och sedan var vi fast.

Det var svårt att tävla i början eftersom jag var långtifrån återställd och hade problem att köra bil så långa sträckor. Och vill man tävla i freestyle är det precis vad man måste göra. Men jag hittade en annan freestyledebutant att samåka med. Våra två hanar låg fredligt bredvid varandra bak i bilen. Och för att få tävla lite mer än 1,5 minut när man ändå kör 60 mil så testade vi heelwork to music också. Det gick finfint det också. Gizmo var som vanligt med på noterna. När vi tagit diplom i både freestylens och heelworkens klass 1 och 2 kom vi till ett vägval. Vågade vi flytta upp i den högsta klassen? Där tävlade ju proffsen, de som var med i landslaget.

Hoppet mellan klasserna är stort och jag visste inte om vi skulle tycka det var så kul att komma sist hela tiden. Jag hade heller inte hittat rätt knappar att trycka på när det gällde Gizmos tävlingsprestationer. Ofta var han så mycket bättre på träning än på tävling och jag visste inte riktigt varför.

Men eftersom jag är tävlingsmänniska och gillar utmaningar så flyttade vi ändå upp och gjorde oss beredda att prenumerera på jumboplatsen ett bra tag. Det som hände var att vi fick två cert direkt! Gizmo överträffade sig själv! Sedan inleddes jakten på det tredje certet som skulle göra honom till den första collien som blev svensk freestylechampion. Hur det gick? Självklart åt skogen. Som det alltid gör när matte börjar tänka mer på poängen än på glädjen.

Det är lätt att vara efterklok när man har facit i hand. Det jag har lärt mig inför framtiden är att alltid fokusera på att ha roligt med min hund och att våga lita på honom. Man kan inte alltid begära leverans men man kan alltid hitta något positivt med en start. Och jag inser ju nu att det var jag och inte Gizmo som behövde programmeras om. Till att anpassa mig mer efter honom istället för att försöka få honom att anpassa sig efter mig. Till att se hans styrkor och stötta honom i hans svagheter.

Vi kvalade in på vårt första freestyle-SM på ett bananskal. Vi presterade egentligen inte så värst bra men jag var ändå galet glad och stolt. För min hund lyckades för första gången på tävling – i den något stökiga miljön på Stockholms hundmässa – att backa flera meter med en liten väska i munnen och sedan snurra runt ett par varv, utan att släppa väskan. Ett svårt moment för Gizmo men han KLARADE det! Och det var allt jag såg. Och kanske var det då allting vände.

För sakta men säkert började Gizmo bli allt bättre på tävlingar. Plötsligt ramlade det efterlängtade championatet in och vi till och med vann ibland över alla de där proffsen, som jag varit så rädd för. Vi – den stelopererade 48-åringen och den, faktiskt, ganska osmidiga collien. När vi efter stor tvekan tackade ja till freestylelandslaget inför freestyle-VM i Moskva, var det ytterligare en milstolpe och ett minne för livet.

Och oj, vad Gizmo fick bekänna färg då. Bara resan dit via tåg, Arlanda Express och flyg till ett 30 grader varmt Moskva var en utmaning. Jag hade förstås läst alla skräckhistorier om vad som kan hända med en hund på en flygresa medan uppfödaren var helt lugn. Han fixar det, sa hon. Och det gjorde han ju. Det kändes betydligt bättre när en av landslagsmedlemmarna råkade se ombordlastningen av flygburarna med hundarna i. ”Det ser ut som att Gizmo sover”, sa hon. Och det gjorde han också när jag äntligen återförenades med honom på Moskvas flygplats.

Världsmästerskapet i freestyle skulle avgöras på den stora World Dog Show och ryssarna hade slagit på stort. Där fanns orkester och folkdansare och presentatörer och TV-team. Gizmo verkade övertygad om att alla var där enbart för att beundra honom och travade med lätta steg över de hala golven på den enorma arenan. Vi trängdes med 10 000 andra hundar och hundägare. Åkte i glashissar på hotellet, utstod galen midsommarhetta och ganska mycket bakom-kulisserna-stress, inte minst för att genrepet gick uselt och vi fick träna till fel musik.

Eftersom Gizmo presterar bäst när han fått ligga och ha tråkigt i bilen eller buren hoppades jag på ett sent startnummer. Givetvis fick vi startnummer 1. Men när vi gick in där på den blå mattan i strålkastarljuset i Moskva så kände jag bara att ”nu njuter vi och har kul!” . Och det gjorde vi! Ett par missar blev det men jag har aldrig fått så många positiva kommentarer och så mycket cred för min glada och arbetsvilliga collie. Vi blev filmade av rysk tv, intervjuade av internationella journalister och en av domarna sade på VM-middagen att hon drömde om att en gång äga en collie som Gizmo. Så stort det var för oss! Och så galet osannolikt!

 

Hade jag fått önska något så hade det varit att få åka ett år senare, när programmet var helt färdigutvecklat och vi hade steppat upp ännu mer. För lustigt nog så har Gizmos formkurva på tävling bara gått uppåt.

Veckan innan han fyllde tio år så var det återigen dags för oss att hänga med svenska landslaget på tävling. Denna gången skulle ett historiskt Teamwork to Music-mästerskap (lagfreestyle) äga rum på Nordiska Mästerskapet i Danmark. Nämligen det allra första! Och det är självklart att vi, Team Stor & Liten som består av Gizmo, mig, min dotter och hennes dvärgpudel Kipper, ville vara med. Hela året slipade vi på vårt program, lade in fler nya tricks och kämpade för att lyckas kvala in. Och det gjorde vi! Tillsammans med ett annat TtM-lag fick vi den stora äran att representera Sverige. Och det gick så bra! Vi vann både den individuella matchen och vi vann för Sverige tillsammans med de andra tjejerna. Så fantastiskt stort att få stå överst på pallen och höra ”Du gamla du fria” två dagar i rad. Det är ett minne för livet och mest av allt kommer vi att minnas våra hundars oerhörda glädje och hur den smittade av sig på våra medtävlare och vår publik. Så många positiva ord, kramar, hejarop och applåder har vi nog aldrig fått!

Gizmos tävlingslädje har också gjort det väldigt svårt att sluta tävla. När vi deltog i Teamwork to Music-SM på hans elvaårsdag var hans attityd bättre än någonsin. Men han hör dåligt och börjar bli lite gubbstel. Hur ogärna jag än vill att vår tävlingskarriär ska vara över så måste jag se till hans bästa.

Just nu bygger vi ett seniorprogram till ”Son of a preacher man”. Utan några krävande hopp och utan avståndsarbete och bara med Gizmos favoritrörelser. Kanske startar vi på någon tävling med det bara för skojs skull. Kanske nöjer vi oss med att träna hemma. Han älskar fortfarande att lära nytt och han kommer fortfarande springande när han hör sina låtar spelas (om volymen är tillräckligt hög). Jag är övertygad om att träningen håller honom ung i både kropp och knopp.

För mig är Gizmo inte bara min bästa vän. För mig har han också varit vägen tillbaka till ett friskare liv. Ett aktivt liv. Ett gladare liv. När inte yoga och mindfulness fungerar så är han min feelgood-terapeut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En lojalare vän får man leta efter. Oavsett om jag varit sängliggande och bara behövt sällskap eller om jag tagit honom land och rike runt på tävlingar och uppvisningar så har han funnits där för mig. Han har tass-signerat böcker på Bokmässan, han har dansat i julshower och i deckarnummer. Han har varit med i TV-sändningar och skällt på beställning i radio.

Vi har visat upp Hundkul-trick och låtit främmande barn prova på trick med honom. Och Gizmo dansar och snurrar glatt! För han älskar det lika mycket som jag. Det syns i hans ögon och på hans glada svans och på de där långa dreggeltrådarna som växer när han väntar på sitt välförtjänta godis. Resan vi halkade in på har fått oss båda att växa och så många fantastiska upplevelser att dela.

 

Det är skönt att ha en vän som alltid ställer upp. Alltid med sin glädje och sin godhet.  Alltid pålitlig i stökiga miljöer, bland barn och vuxna, bland andra hundar. Alltid lugn. Jag har så mycket att tacka denna hund för att det är lätt att bli sentimental. Nu börjar han bli gammal och det är min tur att ställa upp för honom och det ska jag göra, på alla vis jag kan. Min bästa vän, i vått och torrt.

 

Tillägg: Vår resa hade aldrig blivit av om…

Det pågår sedan länge en infekterad debatt inom collierasen. Jag blir ledsen när jag läser den för egentligen tror jag att alla collieägare älskar sina hundar lika mycket. Debatten handlar om det där med colliens rädsleproblem. Om de där rädda och osäkra colliesarna ens finns eller om det bara är elakt förtal? Man menar att vi inte kan stirra oss blinda på mentaltester och siffror och index, i aveln. Och frågar sig om vi verkligen vill ha de kampande, supertuffa collies ”som är som kamphundar”?!

Jag är inte heller så svag för de där tuffa, framåt hundarna som inte kan ta en godis utan att nästan bita av en fingrarna. Samtidigt kan jag inte tänka mig en hund som är så långt ifrån den beskrivningen som Gizmo. ”Trots” att han gjorde ett fint MH, är skottfast och har ett mentalindex på 115 så är han mjuk, genomsnäll och en riktig fredsmäklare här hemma i huset. Han har en kilometerlång stubin och ett hjärta av guld. Samtidigt är han mentalt stabil. Cool. Modig. Lugn. Totalt opåverkad av höga ljud. Utgår från att alla människor, hur de än beter sig, är justa. Glad nästan jämt. En livsnjutare.

Utan de egenskaperna hade vi aldrig kunnat göra vår resa. Det vet jag eftersom jag talar av egen erfarenhet. Jag har levt med en rädd collie, min allra första fina Figaro. Därför vet jag att om Gizmo hade varit lika rädd som Figaro, så hade resan tagit stopp redan på tåget. Eller på flyget. Eller på de hala golven i Moskva. Eller i hotellets glashiss.  Eller när det blir rundgång mellan högtalarna på en freestyletävling. Eller när någon duktig hund får applåder och hejarop. Eller när ett barn plötsligt vill dela ut en kram. Eller när mina kryckor skramlande välter över hunden bredvid sängen. Det Gizmo tar med en klackspark eller knappt noterar, hade blivit oövervinnerliga och oförglömliga traumatiksa händelser för Figaro.

Figaro hoppade högt när mackorna poppade upp ur brödrosten, han gömde sig om ett barn ville klappa honom och han tittade längtansfullt på oss när vi satt i soffan och han inte vågade korsa parkettgolvet.

Man älskar sin collie lika mycket, oavsett om den är rädd eller orädd. Men livet blir så mycket roligare för både våra hundar och oss själva, om inte en stor del av vardagens alla ljud och intryck upplevs som stressande och skrämmande. Även om MH och MI i enstaka fall slår fel eller upplevs som orättvisa så är det de bästa verktyg som finns att tillgå för närvarande. Jag hoppas att både uppfödare och valpköpare som älskar vår fina ras tar till sig av vetenskapen och använder sig av de verktyg som finns för att fler collies ska våga njuta fullt ut av livet, tillsammans med oss. Det är det finaste vi kan göra för våra bästa vänner.