Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

HISTORIEN OM REX OCH MIG

Rex föddes 2004. Jag fastnade nästan på en gång för denna sobla kille. Vad det var vet jag inte, men han blev vår lille kille. I stamtavlan hette han Rednex, så tilltalsnamnet blev Rex. Rex betyder kung och det var just det han var för oss. Vår kung.

Jag hade inga planer på att tävla med honom, då jag har så enormt dåliga tävlingsnerver. Så hans första år bestod mest i att lära in vardagslydnad och busa med hundkompisar. När Rex var runt året så var det dags för omspegling av ögon, röntgen av höfter och armbågar samt MH. När man hade varit i väg på röntgen blev det några nervösa dagar innan svaret från SKK kom. Ögon, höfter och armbågar var UA!

När han var runt ett och ett halvt år var det dags för MH. En gråmulen septemberdag var det dags. Fy så nervös jag var! Hur skulle det gå? Jag var helt ny på detta med MH eftersom tidigare hundar jag haft fick göra karaktärsprov. Vår uppfödare hade samlat tre kullar som skulle gå samtidigt i två olika grupper. Denna dag var speciell på två sätt – dels det jag lärde mig om min hund och MH och dels att jag lärde känna flera nya vänner.

För att återgå till MH:t – jag var som sagt jättenervös. Naturligtvis kände Rex att hans matte inte var som vanligt, men det fixade han galant. Att jag var nervös visade sig redan vid första leken där jag försökte trä in leksaken i Rexs mun. Nästa moment var ”haren” , där tänkte jag Den springer han aldrig efter!… men så fel jag hade. När vi kom fram till momentet avståndslek var jag så säker på att han inte skulle reagera eller springa ut, för han gjorde ju aldrig något sånt när vi var ute och gick. Han var så gott som alltid lös. Så där stod jag med hals kedjan lite lätt längs ut på fingret. Ja, det gick ju som det gick. Han var ute innan figuranten gömt sig eftersom jag tappade taget om kedjan!

Nu ska jag inte tråka ut er med vad jag tänkte på resten av banan. Men Rex tyckte att skramlet var toppen och hoppade upp på det innan det skramlat färdigt. Vid spökena stod han framför mig med sträckt koppel och var redigt förbannad, men blev superglad när han upptäckte att det var människor i de där dumma dräkterna.

Som ni kanske förstår kände jag inte riktigt min hunds mentala kapacitet innan MH:t. Här fick jag veta att jag hade en mycket stabil hund som var nyfiken, orädd och skottfast. Så hur mycket jag lärde mig denna dag går inte att beskriva. Här tändes också en tanke att jag kanske skulle försöka tävla med honom.

Nu började jag träna med honom på mer allvar. Att det skulle bli spår var det inget snack om. Han fullkomligt älskade att spåra. Naturligtvis är ju minnet som det är men jag har minnet av att han var mycket lättlärd. Det största misstaget gjorde jag vid inlärningen av apporten. Fick rådet att man skulle sätta in den i munnen och hålla fast – det gick inte Rex med på alls. Det var ju ett helt vansinnigt råd. Det tog lång tid att få honom att ta apporten efter det, men efter en helg hos en träningsvan kompis, så släppte det. Efter det var det rena för honom belöningen att hämta apporten.

Så kom vi då till detta med tävlandet. Jag tyckte att tävla i lydnad var urläskigt men spår var helt ok. Detta var -07 och vi skulle även hålla i Collie SM detta år. Så efter mycket om och men och en hel del övertalning så bestämde jag mig för att jag skulle anmäla mig till appellspår, men jag ville ju inte komma helt oförberedd så jag anmälde mig till en tävling någon månad innan. Bra eller dåligt kan ju diskuteras för jag blev uppflyttad så vi kunde inte delta i den grenen på Collie SM!

Nu var jag inställd på att tävla så det blev en anmälan till lydnad istället, hjälp vi hade inte alla moment 100. SM:et närmande sig med stormsteg. Väl på plats i Västerås var lydnaden dag två. Jag och en tjej som heter Camilla som hade en hund från samma uppfödare gick runt som två osaliga andar den dagen. Vi hade dessutom dragit startnumren efter varandra. Jag kommer inte ihåg i vilken grupp vi gjorde platsliggningen, men det var 8 eller 10 hundar som skulle göra den samtidigt med oss. Vi la ner våra hundar och utgick. Vi hann bara gå ett par steg innan den första hunden reste sig och gick till sin förare. Sedan reste sig den ena hunden efter den andra. Till slut var det bara Rex och Yran som låg kvar. Yran kröp lite mot Rex och såg ut som att hon sa till honom, kom igen det är ju bara vi kvar. Då kom kommandot återgå. Ni kan ju lista ut själva hur lättade vi var. På något sätt så var det som att där försvann nervositeten för sedan gjorde vi nog den bästa lydnaden vi någonsin gjort. När alla resultat var räknade så visade det sig att Camilla och jag hade kommit etta och tvåa i klass 1 med endast en halv poäng som skilde oss åt! Vi blev rasmästare i lydnadsklass 1-3, som det hette då. Jag vet inte vem av oss som var gladast. Vi hade varit lika nervösa båda två.

Rex och jag tog våra tre första pris i 1:an och fick titeln LP 1. Sedan tävlade vi ett antal gånger i klass 2 men vi fick aldrig till det till 100. Ett minne som är så underbart roligt var när vi var på Collie SM i Oskarshamn. Det var fruktansvärt varmt, typ 30 grader i skuggan. Jag visste ju att Rex inte gillade värmen men jag gjorde det jag kunde för att svalka ner honom. Efter platsen när vi skulle gå in och göra vår lydnad, var han med mig hur bra som helst. Vi kom till apporteringen, jag kastade ut apporten och Rex springer ut och hämtar den, jag fattade inget. Han tog den och sprang tillbaka….till tävlingsledaren. Han stod ju i skuggan.

Efter det sprang han till tävlingsledaren i alla moment han kunde. Det slutade med att jag stod och skrattade. När tävlingsledaren och domaren såg att jag skrattade så började de också skratta. Vi fick ett väldigt bra betyg på helheten samt pris för dagens skratt.

Det blev även en del tävlingar i bruks. Där var det naturlig att vi valde specialen spår. Vi tävlade i lägre klass och där var vi godkända. Tyvärr så skadade Rex sig vid sex års ålder så vi fick sluta tävla i bruks. Då kom nästa fundering. Rex älskade ju att spåra. Vad gör vi nu? Valet föll på viltspår. Så kul han tycket det var och vilken utmaning det blev att gå från person spår som legat max 1-2 timmar till att gå spår som legat upp till mellan 12-24 timmar. Rex fattade galoppen fort och han verkligen älskade detta. Den enda som tyckte det var lite bökigt var jag, som måste ut och lägga spåren dagen innan. När vi skulle göra vårt anlagsprov så visste jag att vi hade gott om tid på oss. Jag visste också att man inte fick gå för fort. Då kan man skrämma det skadade djuret. Jag tyckte vi gick så sakta vi kunde och när vi kom i mål så är domaren först alldeles tyst. Skit! tänkte jag. Något har blivit fel! Då säger domare ”Ja lite fort kanske det gick… men jag har aldrig sett en så spårsäker hund”. Gissa om jag var stolt. Det var också första gången hon dömde en collie. Ganska snart blev han SEVCH (Svensk viltspårschampion).

På grund av att Rexs fick sin skada gick på regelbunden rehab- träning och massage. Det gjorde så vi kunde fortsätta att göra det vi tyckte var kul.

Så nu kom vi till nästa fas, att vid 8 års ålder hitta på något som vi tyckte om att tävla i. Valet föll på rallylydnad. Här kunde vi jobba i vår takt och inga höga hopp. Vi började träna in nybörjarklassen och eftersom vi hade grundlydnaden gick det fort upp till nästa klass. Här blev den stora utmaningen att få Rex att snurra, stor som han var. Så kom vi då till avancerad klass. Helt plötsligt skulle jag få Rex gå på höger sida och dessutom göra alla moment på den sidan. Rex ansåg att jag var helt knäpp, här hade jag i alla år tjatat om att han ska gå på vänster sida! Vi löste det genom att ta en del privatlektioner. En sak som jag märkte ganska fort var att Rex blev betydligt rörligare och framförallt så behövde han inte massage lika ofta för nu belastade han båda sidorna när vi jobba. Något som jag numera tror, att alla som tränar lydnad borde tänka på. Låt hunden jobba på både höger och vänster sida, så kan man motverka en del belastningsskador.

När Rex var 10 bestämde jag mig för att delta på Collie SM. Dels var det några av våra bästa vänner som skulle åka och så tyckte jag det skulle vara kul å tävla i mästarklassen i rallylydnad på ett collie SM, som detta år gick av stapeln i Timrå. Lagom till SM blev det jättevarmt och jag hade många funderingar på hur det skulle gå. Men det gick över förväntan, vi tog hem den ädlaste platsen. Det innebar att Rex fick sluta sin tävlingskarriär som SM mästare i rallylydnad. Jag var så stolt och glad över min goa hund.

Förutom att han var en underbar hund att jobba med så deltog han på en del utställningar och där blev det ett antal Cert, CK och BIS i bruksklass. Han visade sig också vara en mycket bra avelshane. Tack vara det så träffar jag idag flera av hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Han fick somna in i mitt knä när han var 12.8 år. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Marie-Louise Muhr