Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

Index

BAKGRUND
2010 startades något som heter Projekt Mentalt Sund Collie. SKK (Svenska Kennelklubben) , SCK (Svenska Collieklubben) tillsammans med två forskare på SLU (Sveriges Lantbruks Universitet), Katja Nilsson och Per Arvelius, tog fram ett index för ärftliga personlighetsdrag hos collie – ett MENTALINDEX (MI). Detta index baseras på MH-resultat (Mentalbeskrivning Hund), en beskrivning som alla collie borde genomföra. Läs mer om MH på annan flik.

Sedan 2012 finns listor med mentalindex på Collieklubbens hemsida  www.svenskacollieklubben.se. Än så länge finns de inte på SKK:s databas, vilket index för höfterna gör. Men målet är att även mentalindex ska finnas där.

Det finns idag 5 olika index för mentala drag hos collie: Nyfikenhet/Orädsla, ofta förkortat N/O, Socialitet, Leklust, Jaktlust samt Skott. Jaktlust har, trots namnet, ingenting med jakt på vilt att göra, utan handlar om hundens lust att sätta av efter ett rörligt föremål. Colliens profil från MH-data gör att det är indexen för Nyfikenhet/Orädsla och Skott som ska prioriteras – det är de värdena, som vi vill se öka. Det är också de värdena, som valpköpare rekommenderas att titta på i första hand, när de letar efter sin nästa familjemedlem.

Här kan du läsa mer om vad de olika mentalindexen innehåller och vad de visar >>

KULLINDEX
Föräldrarna till en kull har var sitt indexvärde för varje egenskap, t ex N/O och skott. Men för valparna är det kullens index som är intressant.
K
ullindexet räknas ut genom att man lägger ihop föräldrarnas index och delar med 2.
Man räknar helt enkelt ut ett medelvärde på föräldrarna för den egenskapen.
Om hanen har ett index på 115 för skott är han över rasens medelvärde, d v s klart mera oberörd av skott.
Om tiken har 105, så ligger även hon lite över.


Kullens beräknade index för skott blir då 115 (pappans)+105 (mammans) delat med 2, alltså 110.

 

MÅSTE MAN LETA FEL?
Det händer att valpköpare pratar med uppfödare och frågar efter resultat av undersökningar på föräldradjuren och deras släktingar. Hur var det nu med höfterna hos föräldrarnas släktingar? Eller armbågarna? Eller mentaliteten?

Ibland blir svaret: ” Det där är ju inget vanligt problem i vår ras. Vi har så lite höftledsfel! Varför skall man hålla på och leta efter fel?” Eller: ”Nej, men den hunden skall ju inte användas i avel. Så varför skulle jag tjata på köparen att röntga?” Eller: ”Asså, jag kan ju inte tvinga mina köpare att gå MH…”

Seriösa uppfödare brukar säga så här: ”Vår ras är förhållandevis fysiskt frisk. Det är mitt jobb att se till att den fortsätter så. Därför vill jag att alla mina valpköpare röntgar höfter och armbågar. Om ingen röntgar sina hundar, får jag ju aldrig veta om min uppfödning har leder som håller livet ut.”

Precis. Och vi valpköpare får inte chansen att bedöma hur stor risken är att just vår valp får ett höftledsfel, eller ett smärtsamt armbågsfel. Eller ett ögonfel. Eller ett mentalt problem, t ex överdriven rädsla.

Några egenskaper hos hundar ärvs på ett enkelt sätt. En enda gen är inblandad i till exempel pälsfärg. Men många av de egenskaper som vi vill ha och som är minst lika viktiga för både oss och hunden ärvs på ett komplicerat sätt – flera gener är inblandade i både ledernas utformning och i mentaliteten. Det är därför man behöver känna till hundens släkt.

En klok collieägare sa:

EN HUND NEDÄRVER SIN SLÄKT MER ÄN DEN NEDÄRVER SIG SJÄLV

Han visste hur han skulle leta efter sin nästa valp. Han tittade på index.

För många år sedan köpte en hundmänniska en collievalp för sällskap och tävling. Hon hade tagit reda på det hon kunde – hundens stamtavla, att uppfödaren hade gott anseende, att föräldrarnas höfter var röntgade med fint resultat – och hon var jättenöjd med hundens temperament och sätt både hemma i vardagen och ute i tävlingsspåret. Men hon upptäckte efter en tid, att det var något fel med hundens höfter. Tiken fick alltmera ont, när hon gick.

Matte hade svårt att förstå hur det kunde bli så. Uppfödaren också. Tikens föräldrar och deras föräldrar var ju röntgade med prima höfter, A-höfter! Den här tiken hade D-höfter. Hur gick det till?

Jo, det gick till så här. En bra uppfödare röntgade på den tiden bara föräldrarnas höfter – varför skulle man göra mera? Varför skall man leta fel? Har föräldrarna fina höftleder, då måste valparna få det också. Så tänkte alla då. Så för den tikens del såg det ut så här: i rakt bakåtstigande led var det bara A på höfterna. Men hade man tittat på de som fanns i föräldrarnas syskongrupper och i deras föräldrars syskongrupper, då hade det sett ut så här:

Hunden till höger har höftledsresultat från mor, far och farfar. Det är mycket bättre än ingenting. Men hunden till vänster har resultaten från mor, far, farfar och 15 andra nära släktingar på båda sidor i stamtavlan. Vilket ger dig bäst möjlighet att bedöma hur din valps höftleder sannolikt blir?

Hade det funnits höftledsindex på den tiden, så hade tikens index legat en bit under 100. Och kvinnan som köpte tikvalpen hade sluppit bli överraskad, när höftledsfelet visade sig genom att hunden började halta. Hade hon haft ett index, så hade hon kunnat bedöma risken.

Index tittar inte bara rakt bakåt i stamtavlan. Index tittar åt sidorna, på resten av släkten. Den här valpens båda föräldrar gjorde som den där kloka colllieägaren sa – de nedärvde sin släkts leder mera än sina egna.

Så fungerar det med leder. Och så fungerar det med mentalitet.