Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

KOMMA HEM MED EN VALP – Del 2

Del 2 – DEN FÖRSTA VECKAN

Valpar brukar ha levt sina första åtta veckor på begränsade, plana ytor: ett valprum, en valpkorg, och – om det är vår eller sommar – en utelekplats. Många uppfödare låter numera sina valpar vara med i vardagen på ett annat sätt än förr, men det blir ändå begränsat. Det har med säkerheten att göra, förstås. Ingen vill ha en hel kull vilt tultande, uppfinningsrika småttingar på ställen där de kan gömma sig eller fastna eller ramla ner – eller bli trampade på. Upptäcktsfärder i trädgården under mammas vaksamma ögon, några besök av valpköpare, en tripp till veterinären för besiktning och vaccinering. Det kan vara deras sammanlagda erfarenhet av världen, när vi får hem dem. Varför blir de inte alldeles kollriga av allt nytt när de kommer?

Hundar är födda med en förmåga att se och och anpassa sig till sin flock som tar oss människor många år att få till. Valpar gör som flocken gör. De förstår vem som är vem i flocken – och det går fort! Det är deras överlevnad, så det är det första de gör. De lär känna oss. På något sätt har de också lyckats få med en inre klocka, en karta och en kompass. Klockan får dem att följa flockens tid och rytm. Kartan och kompassen handlar om rum och riktning. Först läser kompassen av själva lyan – vår bostad. Vad är inne i lyan och vad är utanför? Var finns dess trygga kärna?

Så när valpen första gången bars över tröskeln och sattes ner på skakiga ben, fick hon upptäcka det där själv. I bilen på väg hem hade det viktigaste redan blivit klart – den vuxna tiken accepterade valpen som sin och eskorterade henne runt. Båda var överens om att jag är deras mamma.

Att ha en riktigt liten valp är som att ha småbarn. Det får inte finnas farliga saker inom räckhåll. Ingen åtkomlig hal, brant trappa till övervåningen, inget kokande vatten på spisen om man inte själv står framför den. Inga hängande gardiner, inga tunga vaser på bordsdukar med frestande kanter att leka dragkamp med. För min egen del gjordes det mesta av jobbet för längesen, när de första hundarna kom in i familjen – jag hade varken tid eller lust att tvätta och dona med en massa textilier eller bekymra mig om fläckborttagningsmedel. Det lilla som fanns skulle vara tvättbart och snabbtorkande. Det finns fortfarande inga gardiner att bevaka och inga mattor att vara rädd om; bordsdukar har man på julafton – typ. Golv skall kunna sopas av och tvättas rena i ett nafs. Soffan är skyddad med lättvättade tjocka syntetfiltar. Mina hundar äter där jag äter, hänger i TV-soffan när jag gör det och sover i min säng; hemmet anpassas därefter. Nej, det är inte nödvändigt att ha en sådan livsstil bara för att man har hund – men det gör livet lättare. Så när valpen kom, blev det bara ett par enkla nyanskaffningar. Ett många år gammalt läderhalsband fanns redan. En tuggleksak inköptes och ett par andra svängdes ihop av gamla uttjänta sockor. En övertrött valp, som tuggar sig genom de sista minuterna före sömnen, måste ha något bättre än elsladdar och möbler att ge sig på.

En gång för längesen bar jag en valp upp och ner för trapporna i ett sexvåningshus nätter då hissen var paj. Nu har jag turen att bo i ett enplanshus med en ansats till trädgård och säkra stängsel. Dessutom är det försommar. Så ytterdörren stängdes om valpen den första kvällen, när hon fick upptäcka lyan och lärde sig hitta i sitt nya hem, men från första morronen stod dörren öppen. Valpen vandrade in och ut som hon ville. Dörren stängdes bara, när hon sov.

De första dagarna var huset och trädgårdplätten alldeles nog för henne. Aldrig hade hon anat att världen var så stor och så full av ljud! Gräsklipparna dundrade igång. Valpen dök inomhus för att få skydd. Grannens energiska unghund skällde, upphetsad av den nya valplukten – valpen sprang in och klättrade upp i min säng, lyans kärna. Efter två minuter i tryggheten vågade hon sig ut igen. Där satt matte på en stubbe och pratade med vuxna tiken och ingen av dem brydde sig om grannhunden. Valpen bestämde sig för, att den där hunden kunde man ignorera. Postbilen kom förbi, brevlådans lock smällde, en unge på rollerskates rasslade iväg på andra sidan grinden – valpen sprang in och sökte tryggheten i sängen, men var genast tillbaka ute för att kolla vad som hände och hur vuxna tiken och jag såg på saken.

Så där höll det på. På sjunde dagen höll militären flygövning med lågsvepande helikoptrar över oss. Valpen såg upp, osäker först, tittade på sin flock och ryckte på axlarna. Nästa dag åskade det. Flocken ökade inte takten för att hinna inomhus, utan gick makligt vidare och intresserade oss för annat, så då gjorde vapen likadant. Nu efter åtta veckor går hon med mig förbi en kille från kommunen med en motorblås som rensar asfalten från löv, gräsklipp, plastbitar och sand. Det vrålar om motorn, plastfragmenten smattrar och luften yr av småsten och damm. Valpen är obekymrad. När killen får syn på oss och stänger av maskinen, går hon fram för att hälsa.

Ingen ska tro, att det har gått så här för att jag är så väldigt bra på att träna min valp. Det var inte jag, som gjorde jobbet! Det var nyfikenheten som hon är född med, den som hon har efter sina släktingar. När hon har skydd av sin lya, när hon har skydd av sin flock, då vågar hon undersöka och acceptera nya, konstiga saker. Det enda jag gjorde första tiden var att ge den nyfikenheten förutsättningar för att utvecklas.

Inte för att jag tror att nyfikenhet och oräddhet är ett värde i sig, något som man ska skryta med. Utan för att jag vet, att de ger hunden ett roligare, bättre liv. Det är det som är mitt jobb som hundägare.

Bodil Carlsson