Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

KOMMA HEM MED EN VALP – Del 3

Del 3 – DEN FÖRSTA MÅNADEN

Det första en valp behöver är att lära sig hitta i flocken. Vem är vem? Det andra valpen måste lära sig är att hitta i lyan och på plätten alldeles utanför. Sedan kommer allt annat, stegvis under ett par månader. I stort sett vartenda ögonblick vaken valptid är träning och inlärning, även om valpen själv inte är medveten om saken – och det som inte är inlärning är tillväxt. Tillväxt som vi kan se, som storlek och benlängd, och tillväxt av allt vi inte kan se. Hur matsmältningen producerar mera fett- och proteinspjälkande proteiner och lär sig klara av större matportioner. Hur immunsystemet råkar ut för det ena nya efter det andra, och lär sig hantera det, från vaccin till kattbajs till bakterier i varma regnvattenpölar och en halvrutten grillköttbit i gräset. Hur nervsystemet kopplar upp sig och får kontroll över muskler och balans och och urinblåsa och börjar skapa minnesbilder. Varav följer, som alla förstår, att det är många ögonblick som inte kan vara vakna. Tillväxt kräver sömn.

Valpar måste få sova. En dag då minstingen har varit med om mycket måste få följas av en dag, då den inte gör mycket annat än äter och sover, bärs ut för att kissa och vacklar in igen för att somna om. Valpsömn lägger jag mig aldrig i. Den snabbväxande kroppen och hjärnan måste få hämta sig. Så när grannarnas barn ringer på för att få kela med valpen här hemma, går det för sig bara om valpen är utvilad. Sover den, eller är på väg att slockna efter en promenad, får ungarna lomma hem igen. Vuxenbesök, som kommer för att småprata över en kopp kaffe, går däremot bra. En valp är som ett litet barn på det viset – somnar lugnt och tryggt i lugnt och tryggt sällskap och vaknar inte för sådant som att folk skrattar runt köksbordet eller skjuter undan en stol. Tvärtom, tror jag. Hundar vet på något sätt med sig, att det är normalt och bra att folk sitter och småpratar med varandra; då kan man slappna av och sussa gott. De tycker om de stillsamma ljuden i bakgrunden.

En träning som jag börjar så snart valpen har funnit sig till rätta går ut på att den lär sig göra en karta. Det kan låta konstigt, men hundar är födda med den förmågan. Så snart valpen orkar ta korta promenader, går vi runt i omgivningen. Vi går just runt – i cirklar, fyrkanter eller trianglar. Valpen får på känn var lyan ligger och lär sig fort, hur man bäst hittar tillbaka. Allt eftersom veckorna rinner förbi, blir vägarna längre och valpen lär sig orden som hör till. ”Vi går HEM!”

Poängen med att hålla på så upptäcker man den dag, då valpen plötsligt är borta, Det hände mig med min allra första valp ute i skogen i en förort till Göteborg. Jag hade gömt mig bakom ett träd och satt knäpptyst och väntade på att valpen skulle komma och hitta mig – men hon kom aldrig. Min tur att leta! Det här hände långt före mobiltelefonernas dagar och snart sprintade jag panikslaget hela vägen hem för att ringa folk och få hjälp att söka liten, liten valp i stor, stor skog … Och där satt valpen, tålmodigt väntande i skymningen, vid porten till åttavåningshuset, när jag flämtande kom fram. Hon gick till lyans ingång. Dit hittade hon utan mig. Hon hade fått ordning på kartan i huvudet.

Den andra stora poängen upptäcker man den dag man har gått vilse själv. Velar man nyinflyttad omkring i en skog utan särskilda kännetecken – inga speciella träd eller stenblock, inga bäckfåror att orientera efter – så är det faktiskt en stor hjälp, när man säger till hundarna: ”Nu går vi HEM!”… varpå fyra collies, lika nyinflyttade som jag, lugnt vänder och börjar gå i en riktning som jag aldrig hade övervägt att ta. Hundrafemtio meter senare stod vi ute på grusvägen, som ledde hem. Mörkret hade börjat falla, men lamporna lyste i våra fönster. Familjen var lättad, när vi var tillbaka. Det var jag också, för jag hade inte hittat själv. För en människa som jag, som har en rumsuppfattande IQ-faktor på 80, som inte kan navigera annat än med solens plats på himlen som vägledning och som inte har kunnat hitta i kulvertar på stora sjukhus fast jag jobbat där ett bra tag, är det liksom lite tryggt att ha hundar med färdig karta i huvudet på kvällspromenad i skogen. Då kan man inte gå vilse. Man följer de vajande vita svanstipparna genom mörkret och vet, att man är på rätt väg.

Bodil Carlsson