Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

KOMMA HEM MED EN VALP – Del 4

Del 4 – VALPEN DÄR I FÖNSTRET

Alla vi som föddes tidigt under femtiotalet minns säkert den gamla låten. Den kom från USA, där man på den tiden – och i värsta fall fortfarande – fick sälja hundvalp i zoobutiker Men texten minns jag!
”Vad tar ni för valpen där i fönstret
Med svansen i vädret så stolt?”
Lyckligtvis finns inga valpar till försäljning i fönster här. Men ett tvärtom finns däremot. Det finns fönster i alla valpar – tidsfönster! En kort period, då valphjärnan utvecklar något nytt, som vi kan vara med och forma.

Just nu har min valp hamnat i tidsfönstret, som låter henne se flockens tillhåll som något hon skall hjälpa till att vakta. Hon vet att hon är yngst och minst, så hennes jobb är att hjälpa till med att att påtala att något rör sig i närheten – den vuxna hunden skäller, valpen hjälper till, den vuxna hunden och jag går fram till grinden, valpen håller sig vid sidan. Några veckor till och hon kommer att ta initiativet – skälla först, springa fram först, men invänta att de två stora, starka ska komma och avgöra hur det nya ska hanteras. Ett halvår till och hon tar på sig att göra hela jobbet själv.

Alla valpar jag haft under åren har gjort så. Runt fem månader börjar de hjälpa till med vakthållningen. Samtidigt börjar de göra skillnad mellan människor och hundar – det är slut på den urskiljningslösa, nyfikna vänligheten mot allt och alla. Valpen börjar bli avvaktande mot främlingar. Titta först och hälsa sen, när den nya människan bjuder in. Samma sak är det med nya miljöer. Runt fem månaders ålder börjar valpen göra skillnad mellan vad som är som det ska vara och vad som är konstigt och främmande.

Poängen med tidsfönstren för hundägarens del är, att vi kan utnyttja dem. En tremånadersvalp är för liten för att fatta, att en modern stadsmiljö – bussen, torget, människor som kommer och går, kyrkklockan som ringer, bilar som tutar – är onaturlig och i värsta fall farlig. Därför tränar man enklast stadsmiljö då. Det får bli korta pass, eftersom den lilla valphjärnan inte orkar ta in särskilt mycket intryck, men det är då man har sin bästa chans att få valpen att kliva på bussen och titta sig nyfiket omkring, medan bussen startar och kör. Man går av efter först en, sedan två och sedan tre hållplatser och går avspänt hem igen längs en väg, som valpen redan känner till från promenader. Man säger uppmuntrande till valpen, att nu går vi hem. Vi går HEM! Eller rentav – Vi går HEM och får MAT! Gör man så bara några få gånger under valpens allra första månader, blir bussåkandet insorterat i valpens huvud som något som är helt normalt och som dessutom slutar med att man kommer hem igen och får något gott i magen. Jag behöver inte lägga ner tid och tålamod på att lirka en misstänksam halvvuxen hund, som inte vet hur detta ska sluta, ombord på bussen.

Innan valpen blev fyra månader hade vi redan gjort några korta bussturer. Vi hade varit uppe på besök i vårt förortscentrum – valpen var fullt upptagen med att nosa på alla intressanta dofter på marken, jag var lika upptagen med att hindra henne att äta precis allt hon hittade, och i förbifarten noterade valpen att det fanns människor med olika utseende i färd med att gå, spela backgammon, stå i klungor och prata högt och skratta, komma med barnvagnar eller svischa förbi på cyklar. Valpen sa ”Jasså! Så är det alltså här!”… och sedan fortsatte hon att leta efter ätbarheter.


Häromsistens tog vi bussen hela vägen ner till stan och promenerade in i årets Matfestival. Vi hoppade av en hållplats före centrum och sneddade genom en park mot det allt högre ljudet av stojande. Tusentals människor i rörelse, tivoliattraktioner som svängde runt i luften, ungar som tjoade, högtalare med dånande musik. Större delen av den upplevelsen mötte valpen precis som i visan: med svansen i vädret så stolt. När svansen började sjunka ner i utmattat läge av alla sinnesintryck, gick vi undan. Vi hittade en stentrappa en gata bort och bara satt. Vi tittade. Valpen fick små ostkuber. Valpen var nöjd. Och sedan åkte vi hela vägen tillbaka på en fullpackad buss. Valpen somnade på bussgolvet efter att ha fått höra att vi skulle HEM. När hon hoppade av bussen och gick sista biten från vår hållplats hade hon hunnit sova och hämta sig. Svansen var tillbaka i stolt läge.

Nästa dag fick bli en lugn dag. Man kan inte fortsätta packa in häftiga sinnesintryck två dagar i rad – precis som man inte kan låta valpen hänga med på längre skogspromenader dag efter dag. Ansträngning måste följas av vila, men det är inte alltid allt går som man har planerat. Dagens oförberedda övning blev detta med vakthållning.

Ungar stannar på andra sidan grinden, valpen springer framåt och tillkallar flockens seniorer med halvhöga, lite försiktiga skall. Vuxna tiken springer fram till grinden. Jag står bakom dem och gör en inkallning. Båda hundarna kommer och jag gör tecken åt dem att ligga. I det här tidsfönstret är valpen inte tillräckligt gammal för att själv stå kvar som vakt vid grinden, så när den vuxna tiken vänder tillbaka till mig, följer valpen efter henne. Belöningen för valpens insats – att lägga sig ner, fast barn står och lockar på henne – blir riktigt gott godis. Köttbullsflisor! Just nu är detta lätt att lära in. Förhoppningen är förstås, att när valpen om några månader är tillräckligt självsäker för att våga stå ensam kvar och skälla, skall beteendet att vända tillbaka till matte och tyst sitta eller ligga vara befäst, även om det inte finns köttbullsflisor till hands.

Bodil Carlsson