Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

KOMMA HEM MED EN VALP – Del 5

Del 5 – HUND I STAN

I början väljer man lugna platser och tider…

Det finns i mina ögon inte mycket gott att säga om stadsmiljöer – FFF sammanfattar dem. Fula, Farliga och Förorenade breder de ut sig så långt ögat når med sina noggrant nivåutjämnade, tråkiga gångbanor, sina rusande SUVmotorer, sin läckande asfaltsvett på sommaren och sitt vägsalt på vintern. Med alla sina glasskärvor, bortslängda medicinkartor och hopknycklade stanniolpapper parfymerade med kebabfett eller hamburgerdoft. Det där är välbekant sedan jag senast hade hund i stad, men nog har det blivit mera skräp?

Något som garanterat är nytillkommet är kvinnan med fyra händer. Fråga mig inte hur hon får till det, men fyra händer är vad hon har och hanterar utan att ägna någon av dem större uppmärksamhet. Första handen håller i barnvagnen, den andra i mobilen, den tredje i ciggen och den fjärde handen håller flexikopplet som slutar i en pitbull. Henne går jag en omväg runt. En annan ny och troligen invasiv art, som har etablerat sig sen sist, är den fruktade Arsis lycratica deliciosa, Läcker Lycrahäck på vanlig svenska. De är många nu. Själva verkar de varken se eller höra, men trygga i tron att omgivningen har både ögon och öron i nacken sveper de snävt förbi på sina cyklar med de neongröna benen jagande det personliga rekordet. De matchande neonfärgade hjälmarna får dem till valpens häpnad att se ut som människor med insektshuvuden. Ja, alltså, det har sina sidor att ha hund i stan och det är mera tur än skicklighet som har klarat valpen från akuta magsäcksoperationer och cyklisterna från valpens vallningslust.

Men en sak måste man ändå ge städer. Bättre ställen att träna med störning är svåra att hitta.

Min vuxna hund och jag har tränat nosework inne på Resecentrum, där ett och annat ledigt bagagefack brukar gå att hitta och använda som doftgömma. Vi har gjort samma sak med doftgömman insmugen mellan ekrarna i ett av hjulen på en personbil på parkeringen utanför den lokala lilla kyrkan. Vi har tränat att kliva upp i gallertrappan på ett hus uppe i betongcentrum, medan nyfikna barn och skällande småhundar stojade nedanför oss. Vi har tränat hopp över hinder på bänkarna utanför skolan med andra ungar och hundar härjande intill. Nu gör vi likadana saker med valpen – fast på startnivå, förstås. First things first. Bara att gå i stadsmiljö är träning. Att träna in ligg kvar medan en ringvält pressar asfalt över nygrävda diken för fiberanslutning, att hälsa på folk i konstiga kläder med hjälmar på huvudet och högljudda maskiner i händerna för att lära in ordet ”Människa” och att öva fotgående i serpentin mellan ungar som radar upp sig på led framför entrén till stora gympasalen – eller bara att lära sig ligga lugnt i bussen, medan folk kliver av och på och över valpen… Hur gör man det på landet?


”Sjumånadersvalpen på väg ner till valpkursens avslut mitt inne i centrum –
lång, slingrig busstur och stad i mörker, men det var kul!”

De där sakerna håller vi inte på med för att jag tänker tävla lydnad. Den lydnad jag vill ha på mina hundar är en överlevnadssak, inte en uppvisning. Så här, till exempel: för någon vecka sedan följde vi med grannen till lokala ridskolan. Vuxna hunden vet, att hästar i hagar är djur som man ska ta det lugnt med. Valpen tittar och lär sig av henne. Där behöver jag inte lägga mig i.

Några steg i taget klev vi sedan in i stallet och vandrade fram mellan spiltorna. Valpen fick träna på att sitta och sedan på att ligga i gången mellan hästarna. Till sist var det dags att gå tillbaka ut för en liten promenad i det fria att svalka valphjärnan med – och där blev det stopp, för över tröskeln kommer tre stora svenska halvblod ledda av sina ryttare. Hästskorna klang och dansade över betongen: det var bråttom in till spiltan och maten. Det kan ha varit max fyrtio centimeter mellan valpen och hästbenen, men valpen satt stilla och tyst, när jag bad henne. Det är det man har lydnad till: att inte bete sig så att man får en en hästhov i nyllet. Eller, som i morse, att inte bli överkörd av grannens bil, när man drar iväg efter en förvirrad ensam älgkalv som flyr i riktning mot gatan. Älgkalven är inte problemet, men bilen kan bli det – ett dyrt problem, om hundarna orsakar en olycka. Då är det bra, om de bestämmer sig för att komma när matte visslar.

Utan den sortens lydnad finns inte mycket frihet för en hund. Utan lite frihet finns inte mycket till liv och utan lusten att upptäcka och åtgärda finns inte mycket till hund. Det är balansen mellan de där sakerna som lydnad och störningsträning handlar om. Den är inte lätt att få till och ibland blir det fel – man kräver för mycket av hunden, eller man kräver för litet. Gudskelov har hundvalpar precis som människovalpar en inbyggd marginal för våra misstag. Så vi får visst göra fel ibland, bara det blir någorlunda rätt för det mesta.

Bodil Carlsson