Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

Läshörna

Hundkul! Trickträning för bästa vänner

Enkel och rolig träning tillsammans! .

Det bästa en hund vet är att samarbeta med sin människa. Men hundträning måste inte innebära heldagar i skogen eller tävlingar på avlägsna orter. Det kan lika gärna vara enkel, rolig och omväxlande trickträning hemma i köket, i reklampausen vid tv-soffan eller som en aktivering på promenaden nu när våren är här. Samtidigt som hunden aktiveras mentalt så stärker ni er relation när ni utvecklas och lär er nya saker tillsammans. Ytterligare en fördel är att träningen passar alla hundar – både unga och gamla, pigga och trötta, stora och små. Och det enda som behövs är gott godis och en stund om dagen!

Ett roligt trick är att lära hunden att buga. Samtidigt blir det en skön stretching för den långa collieryggen.

Faktaruta:

Collieägaren, freestyleinstruktören och författaren Jeanette Bergenstav har tillsammans med hundtränaren Nina Roegner skrivit en hundträningsbok för barn och ungdom (men hälften av köparna är vuxna). Tanken var att skriva en hundträningsbok på ett lättförståeligt språk, med tydliga bilder och enkel pedagogik. Man ska kunna träna sin hund utan några som helst förkunskaper samtidigt som man kan bli precis hur duktig som helst.

Det fina med trickträning är att det inte finns några prestationskrav. Det handlar bara om att ha roligt tillsammans med sin hund. Resan är målet!

Boken heter Hundkul! Trickträning för bästa vänner och innehåller förutom trickträning även tips om hur man enkelt får en mer hundkul vardag samt lite om hundspråk och vad man kan göra när det inte blir som man tänkt. Det finns också sidor att fylla i om sin egen hund.

Här kan du provläsa några sidor ur boken

Collie Onlines läsare erbjuds 20 % rabatt när boken inhandlas direkt från förlaget.  Ange rabattkoden i kassan. Koden är: hundkul

Koden ger även rabatt på Jeanettes andra hundböcker; hunddeckarna Vargskräck och Kod 513 samt rimsagan Busens hunderbara äventyr.

Erbjudandet gäller t o m 31 maj 2019.

ETT BÄTTRE LIV

Hundars intelligens är förstås inte likadan som vår, men det betyder inte att den på alla sätt är mindre. Ingen hund skriver en bok om hur den lärde sig känna av ett kommande epilepsianfall hos sin ägare – det kan bara ägaren göra. Men tänk om det är så, att bara hunden är utrustad med den form av intelligens, som uppfattar det där kommande epilepsianfallet hos ägaren innan det har börjat?

Vem lär upp vem?

Vi pratar inte så ofta om sådana saker.

En annan sak, som vi talar för lite om, är den respekt, som människor med behov av hund för att klara tillvaron känner för hundens förstånd. Det här är två avsnitt ur Britta Blomqvists bok Atlas, min skyddsängel. Britta har haft epilepsi i många år. Det första avsnittet handlar om Brittas självlärda collietik Sari. Sari var den som till sist fick Britta att förstå och tro på, att hennes hundar faktiskt uppfattar signaler om ett epileptiskt anfall innan hon själv eller någon annan märker vad som är på gång och att de ändrar sitt beteende på ett målmedvetet sätt för att hjälpa henne. Det var så hon till sist kom på tanken att utbilda en av sina hemmafödda valpar till epilepsihund. Utdragen publiceras med författarens tillstånd.

Det här hände 1983. Sari var då tre år gammal. En förmiddag när jag satt i soffan kände jag som om jag föll och föll bakåt, inne i huvudet. Jag kröp och lade mig på soffan, jag förlorade medvetandet, krampade hårt, kände att Sari var hos mig och slickade på mig då jag vaknade till. Men det kom nya kramper som accelererade i styrka. Jag fick panik, hade svårt att andas. Då ringde telefonen och jag förstod att det var Per, min man. Sari gick ut i hallen till telefonen.

Gode Gud, om hon kunde svara, tänkte jag.

Telefonen satt på väggen, Sari hoppade upp mot den men hon kunde inte nå den. Då öppnade hon dörren till sonen Anders rum. Där fanns också en telefon. Hon fick av luren och försökte prata.

Per blev orolig, för han trodde att det var jag som lät så underligt. Att det var hunden som svarade kunde han inte ens föreställa sig. Han åkte hem omgående, han körde säkert ganska fort. När han kom hem var jag djupt medvetslös och andades svagt. Allt hände sedan snabbt, ambulansenkom. På sjukhuset sa de att det var i sista minuten som jag kom in. Jag fick stanna på sjukhuset i drygt en vecka.

Att Sari förstod att hon kunde få kontakt med husse via telefonen, det kan jag förstå. Men att hon visste att det fanns en telefon i Anders rum… Telefonerna såg inte likadana ut och jag använde inte den här telefonen så ofta. Hur kunde hon komma på att hon kunde svara där? Att hon sedan försökte att prata med Per?”

Boken handlar om Brittas collie Atlas, som föddes hemma hos henne 2004. Sari lärde Britta vad en hund kan förstå; när Atlas föddes i en av Brittas kullar, bestämde hon sig för att träna valpen till att bli servicehund. ”Collie är signalkänslig på sin förare och framavlad för att valla får, en förmåga som är bra även när det gäller att känna av hur den mänskliga flocken mår. Men det absolut viktigaste är kontakten mellan förare och hund, oavsett ras”, konstaterar hon. Första gången Atlas gjorde en insats visste han ingenting om någon träning. Men han visste väldigt mycket om Britta.

Första gången som Atlas larmade var under en övning på appellplanen. Vi hade en övning på kvällen, det var mörkt och vi tränade på följsamhet. Vid varje vändning kändes det som om lamporna blinkade. Det störde mig och jag fick ett stort anfall, så kallat generellt anfall. Atlas satte sig hos mig och påkallade hjälp genom att skälla. Han hade inte fyllt ett år då.”

2006 var det dags att ta Atlas till en inprovning hos Svenska Service – och Signalhundsförbundet. Det är ett test för att se om hunden verkar lämplig för utbildningen och det skedde inte precis på hemmaplan. Britta bor norr om Stockholm och inprovningen skedde i Skövde. Hur tog de sig dit? De åkte X2000. Hunden hade inga problem med Centralstationen i Stockholm eller med att för första gånget i sitt liv åka tåg, han klarade inträdesprovet med glans – och larmade, när matte var på väg att få ett anfall under det avslutande provet. Så här fortsätter berättelsen om Atlas och inträdesprovet.

På eftermiddagen skulle vi åka hem. Visst kändes det lite vemodigt att lämna alla, men vi kom överens om att fortsätta träffas, att hålla kontakten.

Jag packade ihop alla våra saker och drog väskan upp till hotellets entré. Färdtjänsttaxin skulle komma och hämta mig och Atlas till Skövde där vi skulle ta tåget till Stockholm. Jag gick in och frågade om färdtjänsttaxin var på väg, och det var den.

Det kom en buss med nya gäster och någon sa åt mig att jag inte fick ha hunden därinne, han hade ju inte fått sitt tjänstetäcke än. Någon som nu anlände var allergisk. Så jag gick ut och väntade. Kände mig trött, jag hade ju haft ett anfall den dagen.

När jag stod där och väntade sprang Atlas iväg från mig.Jag såg honom försvinna med kopplet efter sig. Jag hann undra om isen på sjön bredvid oss var tillräckligt tjock för att bära Atlas.

När jag kom till medvetande stod /instruktören/Anna böjd över mig med tårar i ögonen.

Atlas, Atlas” säger jag.

Ja, Atlas” säger Anna, ”han är helt otrolig.”

Anna berättade att när hon höll på att plocka ihop det sista inför hemresan så fick hon se Atlas hoppa mot dörren med kopplet efter sig. Hon förstod omedelbart att det hänt något. Så hon sprang ut och hittade mig.

Men att Atlas kunde hitta huset som Anna var i? Han hade inte varit där hon bodde. Och att han tänkte på att hon hjälpte mig tidigare på dagen när jag hade ett anfall?

Så här efteråt tänker jag på om det verkligen är vi som lär hundarna att larma och hämta hjälp?”

Britta Blomqvist ställer en mycket bra fråga där. Tänk om det är så, att förmågan att förstå och viljan att skaffa hjälp redan finns där – och om det enda vi lär hunden är hur det skall gå till? Per Jensen, professor i etologi och intresserad av hundars beteende, säger i sitt förord till boken:

Denna fantastiska collie såg subtila beteenden hos sin matte, osynliga för mänskliga betraktare, som han använde för att förutse ett epilepsianfall. Inte ens Britta själv uppfattade något som kunde hjälpa henne att förbereda sig, men med Atlas hjälp blev livet med epilepsi plötsligt lite mer hanterbart.”

En människas liv blev bättre tack vare hunden. Vilket bättre liv kan en hund få än att vara till hjälp för den människa han tycker mest om?

Bodil Carlsson

 

PASSERSEDELN

Donald McCaig hade ett välbetalt jobb i New York City. Marknadsföring var hans bransch och det gick bra – tills han fick nog. Han tog sina sparade slantar och sin familj och skaffade en gård utan vatten och värme i obygden i Virginia, så långt borta från Madison Avenue att på vinternätterna syntes inte ett ljus i ett fönster så långt ögat nådde. Han reste till Skottland och kom tillbaka hem med en hund. I trettio år hade han det liv han ville ha. Donald McCaig älskade hundar. Han skrev en och annan roman när tiden räckte till, men han älskade sina hundar.

Den här boken är 80 sidor kort och rymmer två världar. Hans och hundarnas värld och så den moderna världen med stadshundar, som han gör nerslag i emellanåt. Boken finns inte översatt och språket som den är skriven på är knappt, men inte enkelt. Meningarna är korta, men bilderna de skapar stannar kvar. Det här är McCaig, som skickar sin elvaåriga border collie att hämta fåren en snödjup, isklar vinterdag.

I send him. The snow
is deeper than he is. He coils
himself below its blank crust to buck into the light like a porpoise.

Jag skickar honom. Snön
är djupare än han. Han knyter sig samman
under dess tomma yta för att slunga sig upp i ljuset
som en tumlare.

Hunden driver tackorna, alla två hundra, ner till fållan där fodret väntar. De trampar snön till lera där de rusar mellan fodertrågen, det ena tråget likadant som det andra, men de springer om varandra och trängs för att få det där lilla extra som de tror finns i nästa tråg – de är som vi, säger utvandraren från reklambyrån.

Outside this dirty park, an exhausted sheepdog
nibbles the ice between his toes. I shade my Eyes
against the glare. Whatever will I do
when he goes into the dark?

For half a mile his outrun is written
in snow: his track/his arc of fidelity
as bright, as fleeting as he is: as the snow.

Utanför den smutsiga hagen noppar en utmattad fårhund is mellan trampdynorna. McCaig skuggar ögonen mot det skarpa ljuset. Vad skall han ta sig till, när den hunden går in i mörkret?

I åtta hundra meter står hans utgång skriven
i snö: hans spår/ hans trohets båge
lika lysande, lika kortvarig, som han är själv: som snön.

Utgång är vallhundsfolkets ord för hundens långa bågrörelse fram emot fåren.

McCaigs hundar var hans liv, men platsen där han levde var så full av djur och långa arbetsdagar att det inte blev rum över för sentimentalitet. Hans hund Harry började packa ihop på jobb och valltävlingar – gick ut bra, men släppte mot slutet. Kom släntrande efter fåren. Svarade inte på visslingar. En annan tävlande säger Den där hunden behöver lära sig att ändra attityd. McCaig är ifrån sig av besvikelse – han är nära att slå till hunden. Nästa dag berättar veterinären, att Harry har ett svårt hjärtfel: han orkar inte längre fullfölja en ansträngning.

McCaig säger: När en attitydförändring behövs, är det inte alltid hunden som behöver den.

Harry får stanna hemma och göra småjobben, så länge han håller. McCaig avlivar sina hundar själv. Man drar ut på det, man håller emot, men till slut kommer dagen då man vet att det är dags. Den som dröjer då är mera rädd för sin förlust än hunden är för döden. Hunden bärs i sitt fårskinn upp till kullen där hans föregångare ligger och där McCaig har bestämt att han själv vill ligga. Under fårskinnet får varje hund ner i jorden en papperslapp, där McCaigs fru har skrivit något. McCaig vet inte vad hon skriver, men tänker att det kan vara en passersedel, som hunden får med sig att visa upp för färjekarlen i båten som förr eller senare tar oss alla över den sista floden.

Fast ibland tror han, att det kanske egentligen inte är hundarna, som behöver passersedlar. Han tänker, att orden på papperen kanske är det som skall släppa över honom till dem, när det är hans tur.

Idag upptäckte jag, att Donald McCaig dog hemma på sin gård den 11 november 2018. Någon bättre passersedel än den han skrev själv kan inte finnas.

Bodil Carlsson

Oscar Öquists nyutkomna På tal om hundar

Tänk er att ni på en middagsbjudning hamnar intill en hundintresserad herre. Och så råkar ni säga något om att ha hund. Det väcker mannen! Strax börjar han tala om sina hundar, om berömda hundar, om hundar i böcker och om hundar i filmer, om Lassie och de 101 dalmatinervalparna, om Karl XII:s gamle Pompe och om den japanska hunden som år efter år satt vid husses grav. När han har konverserat klart, har det gått 105 sidor.

Där har ni Oscar Öquists nyutkomna På tal om hundar.

Två saker på de 105 sidorna får mig att tänka till. Den ena är berättelsen om hur hundar levde förr, även här, och fortfarande lever i andra länder. Långt borta från koppel och tandvård, fritt strövande, fritt sysslande med egna angelägenheter som kattmord och kärleksliv. En hård men innehållsrik tillvaro – och en som är mycket annorlunda än den tryggare, mättare, friskare men mycket mera begränsade tillvaro som de flesta hundar har idag och som vi väntar oss att de obetingat skall uppskatta.

Den andra tankeväckaren är en av alla de citatsnuttar, som boken är full av. Det är Rudyard Kipling, han som skrev Djungelboken om pojken Mowgli som adopterades av vargar och växte upp i djungeln med Bagheera och de andra talande djuren. Hela gänget slukades av Disney, ni vet, så om vi alls minns Mowgli och hans djungel idag beror det på tecknade filmer. Men det här är också Kipling:

For the strength of the Pack is the Wolf, and the strength of the Wolf is the Pack.”

 

Bättre uttryckt sammanfattning av poängen med sammanhållningen hos sociala däggdjur som hund och människa – och mellan hund och människa – går inte att få. Hundens styrka är människan och människans styrka är hunden. Jag visar min hund världen. Hunden visar mig delar av världen, som jag aldrig skulle ha upptäckt själv.

Annars tycker jag kanske, att den lättflödande konversationen ofta blir litet för lättflödande. Vem skall få den här boken i julklapp? Möjligen svärföräldrarna eller kompisen, som inte begriper varför ni måste vara ute och gå jämt och varför hunden inte klarar sig själv i några timmar, när ni är på – just det, middagsbjudning. Läser de Öquist, får de åtminstone chansen att förstå varför ni står ut med tassavtryck på parkettgolvet och lite hår i soffan. Som introduktion till varför man har hund går den här boken an.

Bodil Carlsson

VARGSKRÄCK

Jeanette Bergenstavs Vargskräck är 261 sidor lång och skriven för barn.

Det är den typiska barndeckaren, om man ser till intrig och händelseförlopp. Spännande för åldersgruppen 9 – 12 år. Så vad gör den läsvärd för vuxna?

Det som ligger under intrigen. Hur lätt skräck och försvarsberedskap piskas fram i media, när någon har bråttom med att publicera något häftigt – varg angriper barn med hund i villaområde! Och hur farligt svårt alla, även vuxna, har att tänka till och ta reda på fakta innan man faller in in i grupphetsen mot den annorlunda. Hur lätt det är att bli utpekad som misstänkt och farlig, vare sig man är en ensamboende kvinna med en flock adopterade hundar eller en hemlös och hungrig hund. Viktiga saker att lära sig, om man är barn. Viktiga saker att hålla i minnet, om man är vuxen!

För hundintresserade oavsett ålder är skildringen av hur en hundflock fungerar och hur förtroendet växer i mötet mellan individer på två och på fyra ben givande. Invävd i berättelsen är också kunskapen om hur beroende hundar är av oss och av hur vi väljer att hantera dem.

Kort sagt – en riktigt bra bok, inte bara för barn! Kan beställas via Idus förlag på www.idusforlag.se. 129 kr är väl använda pengar för den här boken.

Bodil Carlsson