Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

Min egen Lassie

Som så många andra har jag vuxit upp med filmerna om Lassie, men det var inte förrän i januari 2015 som jag träffade en collie i verkligheten för första gången. Det var hemma hos en kompis på en fika dit ett annat par kommit av samma anledning som mig. Med sig hade de tagit sin långhåriga collie. Det var dock inte hans yttre som väckte min nyfikenhet, utan det faktum att han inte vågade gå på golvet från hallen till matplatsen vi satt och fikade på. Jag fick förklarat för mig att det var på det sättet collies oftast var och jag tänkte inte så mycket mer på det. 

Någon vecka senare åkte jag till paret för att hälsa på och då hade de skaffat sig ännu en collie; en tik som i sin tur inte hade några problem att gå på golv. Däremot var hon känslig för höga ljud och plötsliga rörelser. Återigen var det på det viset som collies var. Jag fick under samma vistelse höra att de var fodervärdar åt dessa hundar, något som förvånade mig, då man i rasen jag haft sedan många år inte avlar på rädda hundar p.g.a. att ärftligheten för rädslor är mycket stor.

Jag började umgås mer med paret och fick konstant höra att det var på detta vis collie var när andra människor frågade om varför hundarna betedde sig så som de gjorde. Efter ett tag tog nyfikenheten överhand; kunde det verkligen vara såhär med en hel ras? Några minuter med sökningar på Google gav mig svaret; det behöver inte vara så! För faktiskt så fanns det uppfödare som satsade på den mentala biten också.

Då jag känt en viss dragning till rasen, men backat på grund av rädslorna, kände jag nu att jag kunde våga börja leta efter en uppfödare att köpa valp ifrån eftersom jag då insett tjusningen i att träna hund, men hade två hundar som inte var speciellt villiga att tränas. Sagt och gjort så läste jag allt jag kom över om rasen; rasklubbens hemsida över vad de arbetade med vad gäller mentaliteten samt Avelsdata blev snabbt två välbesökta hemsidor. Grupper på Facebook, gamla forum och bloggar gav väldigt mycket information de också. I en av grupperna hittade jag en dag en som skrev om en finsk uppfödare, som såg intressant ut. Efter att ha kollat dennes hemsida samt på Koiranet (Finska kennelklubbens motsvarighet till Hund/Avelsdata) tyckte jag att det var värt att ta kontakt med henne och snart var jag uppställd på kö till en valp från nästa kull. Tyvärr gick tiken tom, men en dotter från henne skulle paras året därpå i en för mig lovande kombination så jag ställde mig på kö där. Inte heller denna gång blev det några valpar, samma resultat blev det på tiken därefter. Under tiden hade jag följt vad som skedde inom de svenska gränserna i rasen och beslutade efter den tredje besvikelsen att på allvar titta efter en hund från en svensk uppfödare.

Ungefär samtidigt såg jag att en av de jag pratat en del med angående collie med bra mentalitet lade upp en bild på hennes nya blåa tikvalp. Tiken var ifrån en för mig inte alltför välkänd kennel, men efter litet granskning så tyckte jag att det såg ut att vara en i mina ögon seriös uppfödare. Till min glädje såg jag att kullen låg på SKK:s köpa hund, men då leveransdatumet varit för över en månad sedan tänkte jag att loppet var kört. Jag hörde dock av mig till uppfödaren för att höra om hon planerade några fler kullar, vilket hon berättade att hon gjorde till hösten och vi bestämde att jag skulle höra av mig på telefonen nästkommande måndag. Ett litet tag efter att vi bestämt det, hörde hon av sig igen om att hon kanske hade en valp till mig som var leveransklar nu och som hon sparat till en som hade målet att köra bruks.

Den helgen var nog den längsta i mitt liv kan jag tala om! På måndagen ringde jag och jag får höra att det är den blåa hanen ur samma kull som tikvalpen jag sett på Facebook ungefär en månad innan. Två veckor senare åkte jag ner för att titta på honom och jag föll direkt för hans lugna personlighet, så han kom självklart med hem.

Nu har det gått drygt nio månader sedan han flyttade hem till oss och vi har hunnit med så många olika aktiviteter! Vi har testat på lydnad, rally, spår, sök och uppletande, åkt på collieläger med massor av underbart trevliga och arbetsvilliga hundar, gått alldeles för många kurser för att plånboken ska vara nöjd, med mera. Det senaste upptåget vi hade var att stå i rasmontern på Stora Stockholm i december, där han till hans stora lycka fick överösas av klappar från alla nyfikna tvåbeningar; stora som små och även visa upp sig som rasrepresentant i SBK:s jubileumsevenemang och i SKK:s rasparad. Detta år hoppas vi kunna testa på rapport också, något jag tror att han kommer tycka är väldigt roligt då han älskar att springa snabbt genom skogens snår. I och för sig verkar han tycka att vad vi än hittar på för aktivitet så är det roligt, vilket är precis vad jag vill ha i en hund.

Under loppet av dessa aktiviteter har vi träffat massor med människor med samma intressen; att ha kul ihop med sin hund, för det är faktiskt det viktigaste för mig; att både jag och hunden har roligt i de aktiviteter vi gör! Två andra egenskaper jag uppskattar mycket hos honom är den tydliga av-knappen; han har inga problem att koppla av även i bullriga miljöer samt hans trevliga sätt att bemöta människor; vuxna kan han skutta runt litet busigt, men mot barn är han lugn och låter de komma fram för att få sig en puss om de vill, vilket är otroligt skönt då han är rätt stor för att vara collie.

Så mitt tips till alla som är på gång att skaffa sig en ny hund är att ha inte bråttom med ert köp och särskilt inte från raser med påtalade problem, så som collie-rasen faktiskt har. Det finns bra hundar som utan problem fungerar i vardagen och mer än gärna hittar på de aktiviteter som erbjuds, men de växer inte på träd. Om ni gör er läxa ordentligt är chansen större att få en hund som berikar ert liv snarare än begränsar det, vilket många ägare till rädda hundar ofta får erfara. Var inte rädd för att ställa ”obekväma” frågor till den potentiella uppfödaren, min erfarenhet är att många välkomnar sådant då det tyder på att valpköparen är mån om sin nya bästa vän. Detsamma gäller om uppfödaren vill ställa några krav på dig; så som att ta din hund till röntgen, ögonlysa och gå på mentalbeskrivning när den har åldern inne. Det vill de oftast inte bara för sin egen skull, så de kan se om hundarna de fött upp blev bra eller ej, utan även för din och framförallt hundens skull, för alla vill väl att ens bästis ska må bra både fysiskt och psykiskt?

Nu är min hund bara unghund än, så hur han kommer vara som fullvuxen kan bara framtiden tala om. Hittills har han dock inte haft problem med några rädslor, utan har fortsatt att utvecklas till en kille med alla fyra tassar stadigt på Jorden, även om han inte är sen på att tacka ja till en inbjudan till lek!

Mvh/Josefine