Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

NYA VYER

Söndag morgon! Jag fick väldig lust till att förlägga hundpromenaden till ett nytt ställe. Visst är det skönt att ta de gamla väl ingångna stigarna – men ibland behöver i alla fall jag uppleva något nytt. Själen kräver det på något sätt.

Sagt och gjort. Kaffe och te packas tillsammans med mariekex och mackor. Hundar lastades in i bilen och vi far till vandringslederna kring Verkeån. Fastän vi bott här rätt länge nu så är de norra delarna av Österlen så välförsedda med vandringsleder satt vi inte har hunnit med Verkeån än! Den ligger ju bara 25 minuters körväg hemifrån, men vanan är stark och att åka inåt land tar ofta emot då havet och kusten med sina vyer drar.

Vi kommer fram och lastar av hundarna som genast far runt för att undersöka omgivningarna. Vi går iväg och det finns flera leder att välja på, så vi stannar och funderar på vad vi ska välja. Vi vill gärna kunna gå en runda för att gå fram och tillbaka det är inte lika kul… Nyckeln här är att hitta stället där man kan passera över Verkeån, för det finns leder på båda sidor.

Vi väljer Gula leden som sedan kommer att möta Skåneleden vid lämpliga passager av Verkeån. Oklart dock hur långt det är emellan passagerna. Spännande att bara ge sig iväg så får vi se hur det blir. Hundarna är med på noterna och far iväg utmed Gula leden.

Medan vi går så börjar tanken vandra. Samtidigt är det så himla vackert och i ån brusar stora mängder vatten vilket jag alltid tyckt är lite läskigt. De unga hundarna går först, nyfikna och fulla av energi. De far runt och kollar spejar, nosar…

 

 

Min man går före mig och sist i troppen går jag och sen vår gamling på 12 år. Hon ser till att ingen blir efter. Vi är en ganska stor flock 2 människor och 4 hundar. Känns bra att vara en del av detta.

Jag går i mina tankar och funderar på varför uppfödare som grupp har så svårt att brett anamma de eminenta nya hjälpmedel för avel som numera finns.

Vad är den huvudsakliga anledningen…?

Genom mitt jobb så har jag insett att de flesta av oss är rädda för förändringar. Ofta så behöver jag som trafikplanerare av kollektivtrafik verkligen övertyga beslutsfattare och medborgare om nödvändigheten av att en viss ändring genomförs. Det kan bli många omgångar med dividerande av varför och varför inte och så vidare. De flesta som har synpunkter vill egentligen att ingenting ska ändras. Ni anar inte vad man kan påstå kommer att ske om en viss ändring genomförs…

Hundarna lever i nuet och anpassar sig snabbt till nya saker. Fast först måste man vara lite misstänksam, det hör till. I min flock har de lite olika grad av misstänksamhet. Vissa hundar måste hjälpas lite på vägen, lockas upp på den där hala träbron över den brusande ån medan andra är så pass nyfikna att de inte kan invänta hjälp och tar saken i egen tass.

Detsamma gäller ju faktiskt oss människor. Vi vill kanske att saker ska vara som de alltid varit och inser inte att vi istället borde välja inriktning på framtiden för det är en mer framgångsrik metod. Ingenting kan förbli som det varit utan vårt samhälle och även naturen bygger på ständiga förändringar. What goes up must come down.

En inte helt ovanlig kommentar efter att man genomfört en länge omdebatterad förändring av en busslinje – så bra det blev, det visste jag hela tiden. Då är det inte läge att påminna någon om vad de sa innan…

Jag har en hund som är lite höjdrädd. Vi har jobbat med det och genom inlärning har hon kommit så långt nu att hon kan uppfattas som den modigaste i gänget. Idag gick hon först upp på den hala och smala träbron och jag ser att hon är rätt mallig över att hon vågar. Hon har verkligen växt med hjälp av träningen, som funkade tack vare hennes lek- och kamplust.

Utveckling är i grunden bra. Men utvecklingsprocessen fungerar så att det är svårt att stoppa upp i tid. För att undvika något dåligt sker, så krävs nyinriktning av utvecklingen. Det går att hitta hur många exempel på detta genom vår historia – den senaste handlar om klimatet.

Tanken återgår till våra hundar och den utveckling som har lett till över 300 olika renrasiga hundar. I lite mer än 100 år har utvecklingen av våra raser drivits långt. Kanske lite för långt? Inaveln är bevisligen hög och att bara fortsätta som vi gjort hitintills känns inte som någon långsiktigt hållbar lösning. För naturen är finurlig och stark och vi kan inte påverka den även om vi ibland tror vi kan.

Hundarna faller in i en stilla lunk. Antalet utflykter i omgivningarna minskar och den gamla tycker att vi har gått länge nog nu. Hon vill hem. Vi stannar till och fikar och då får vi alla lite ny energi. Mariekex tycker vi alla är gott!

Inavel är en återvändsgränd, det vet vi egentligen alla… Min ras collie har tydligen en verklig inavelsgrad på 50 %, om man ser på hur ofta hundarnas gener är identiska. Det är en siffra som är lite svår att ta in. Gällande sjukdomar så har vi trots det haft tur. Däremot har rasen problem med mentaliteten, vilket även det kan förklaras med inaveln och det urval av avelsdjur som våra förfäder gjorde. Andra raser har andra problem.

Stigen vi följer ger hela tiden nya vyer. Vi passerar olika naturtyper som alla är vackra på sitt sätt. Bokskog, granskog. Leden går ibland nära Verkeån och man får vara noga med var man sätter fötterna – på ett ställe är det riktigt brant. Det har på sina ställen rasat. Vi blir omsprungna av ett par joggare, i övrigt möter vi ingen.

Vi närmar oss slutet och vi vet att vi har nära till bilen. Den gamla hunden tycker att vi bör vända men vi intalar henne att bilen och vägen hem finns framåt, inte bakåt.

Jag tycker om utveckling, har alltid gjort. Och jag är övertygad över att man inte kan stoppa utvecklingen. Mänsklighetens historia är beviset.
Som enskild individ eller grupp kan man verka för att fördröja förändringar. MEN i långa loppet så är det oundvikligt. Det kommer att ske, frågan är bara när.

Gällande avel så konstaterar jag att intresset för våra hundars mentala egenskaper som bas för aveln kommer att öka. Det är oundvikligt… för utvecklingen går åt det hållet.

Väl hemma så känns det skönt att komma in i värmen. Hundar och människor behöver torka efter dagens stilla regn. Det kan nog bli fler utflykter till Verkeån. Där finns andra sträckor att utforska, så det räcker till fler utflykter när behovet av förändring och eftertanke blir tillräckligt stora.

Text och foto: Kirsten Wretstrand