Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

PASSERSEDELN

Donald McCaig hade ett välbetalt jobb i New York City. Marknadsföring var hans bransch och det gick bra – tills han fick nog. Han tog sina sparade slantar och sin familj och skaffade en gård utan vatten och värme i obygden i Virginia, så långt borta från Madison Avenue att på vinternätterna syntes inte ett ljus i ett fönster så långt ögat nådde. Han reste till Skottland och kom tillbaka hem med en hund. I trettio år hade han det liv han ville ha. Donald McCaig älskade hundar. Han skrev en och annan roman när tiden räckte till, men han älskade sina hundar.

Den här boken är 80 sidor kort och rymmer två världar. Hans och hundarnas värld och så den moderna världen med stadshundar, som han gör nerslag i emellanåt. Boken finns inte översatt och språket som den är skriven på är knappt, men inte enkelt. Meningarna är korta, men bilderna de skapar stannar kvar. Det här är McCaig, som skickar sin elvaåriga border collie att hämta fåren en snödjup, isklar vinterdag.

I send him. The snow
is deeper than he is. He coils
himself below its blank crust to buck into the light like a porpoise.

Jag skickar honom. Snön
är djupare än han. Han knyter sig samman
under dess tomma yta för att slunga sig upp i ljuset
som en tumlare.

Hunden driver tackorna, alla två hundra, ner till fållan där fodret väntar. De trampar snön till lera där de rusar mellan fodertrågen, det ena tråget likadant som det andra, men de springer om varandra och trängs för att få det där lilla extra som de tror finns i nästa tråg – de är som vi, säger utvandraren från reklambyrån.

Outside this dirty park, an exhausted sheepdog
nibbles the ice between his toes. I shade my Eyes
against the glare. Whatever will I do
when he goes into the dark?

For half a mile his outrun is written
in snow: his track/his arc of fidelity
as bright, as fleeting as he is: as the snow.

Utanför den smutsiga hagen noppar en utmattad fårhund is mellan trampdynorna. McCaig skuggar ögonen mot det skarpa ljuset. Vad skall han ta sig till, när den hunden går in i mörkret?

I åtta hundra meter står hans utgång skriven
i snö: hans spår/ hans trohets båge
lika lysande, lika kortvarig, som han är själv: som snön.

Utgång är vallhundsfolkets ord för hundens långa bågrörelse fram emot fåren.

McCaigs hundar var hans liv, men platsen där han levde var så full av djur och långa arbetsdagar att det inte blev rum över för sentimentalitet. Hans hund Harry började packa ihop på jobb och valltävlingar – gick ut bra, men släppte mot slutet. Kom släntrande efter fåren. Svarade inte på visslingar. En annan tävlande säger Den där hunden behöver lära sig att ändra attityd. McCaig är ifrån sig av besvikelse – han är nära att slå till hunden. Nästa dag berättar veterinären, att Harry har ett svårt hjärtfel: han orkar inte längre fullfölja en ansträngning.

McCaig säger: När en attitydförändring behövs, är det inte alltid hunden som behöver den.

Harry får stanna hemma och göra småjobben, så länge han håller. McCaig avlivar sina hundar själv. Man drar ut på det, man håller emot, men till slut kommer dagen då man vet att det är dags. Den som dröjer då är mera rädd för sin förlust än hunden är för döden. Hunden bärs i sitt fårskinn upp till kullen där hans föregångare ligger och där McCaig har bestämt att han själv vill ligga. Under fårskinnet får varje hund ner i jorden en papperslapp, där McCaigs fru har skrivit något. McCaig vet inte vad hon skriver, men tänker att det kan vara en passersedel, som hunden får med sig att visa upp för färjekarlen i båten som förr eller senare tar oss alla över den sista floden.

Fast ibland tror han, att det kanske egentligen inte är hundarna, som behöver passersedlar. Han tänker, att orden på papperen kanske är det som skall släppa över honom till dem, när det är hans tur.

Idag upptäckte jag, att Donald McCaig dog hemma på sin gård den 11 november 2018. Någon bättre passersedel än den han skrev själv kan inte finnas.

Bodil Carlsson