Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

Vad är en bra avelshanne?

VAD ÄR EN BRA AVELSHANNE?

Jag har fött upp collies i trettio år. Ganska många hundar har det blivit på den tiden, både uppfödda valpar och hemmaboende vuxna hundar. Vid flera tillfällen har jag fått frågan om hur jag ser på detta med vad som är en trygg och säker vovve och vad som inte är det. Hur kan man veta vad som är arv och vad som är miljö, vad nedärver den ena hunden och vad nedärver den andra? Jag har funderat på hur man skulle kunna förklara det. Det är nog inte alltid så enkelt som i den här beskrivningen, men det är en god början och säger mycket om hundarnas sätt att ta sig an livet och det som händer omkring dem.

Dessutom kan det kanske ge dig som valpköpare en förvarning om att bara för att en hund är go och glad hemma i sin egen trygga miljö är det inte säkert att den är det i andra miljöer eller om den blir utsatt för något som hunden upplever som konstigt.

För många år sedan hämtade jag hem en kille från England, som stått på kennel i hela sitt första levnadsår. Detsamma gäller en kille som jag hämtade i Schweiz för 5 år sedan och som nästan var två år innan han flyttade hit. Jag var väl medveten om att båda dessa behövde miljöträning och socialisering, då de kom hit. Mitt sätt att leva och deras första års sätt att leva går inte att jämföra. Bägge två var positiva hundar och trygga med människor, men i övrigt skiljer sig deras sätt att ta sig an sitt nya liv väldigt mycket.

Första gången Engelsmannen kom in i mitt hus var han riktigt stressad, tittade på allt, flåsade, skakade och tyckte livet var jobbigt, men följde mig som en skugga, för jag var ju trygg. Första nätterna vandrade han mycket och pep och gnällde. Många saker man gjorde i huset var läskiga. Tvättmaskinen kunde man inte gå förbi när den var igång, kaffebryggaren var konstig och behövde nog skällas ut, dammsugaren ska vi inte prata om osv. Ute i skogen eller i trädgården lekte livet. Då sprang han och for runt med mina hundar och busade gärna med mig som vilken hund som helst… ända tills något ljud störde honom. Då blev han låg. Mina andra hundar var ett oerhört stöd för honom och fick honom oftast på andra tankar.

Då han vant sig vid det mesta hemma efter några veckor tog jag med honom ut på stan. Jisses! Vilken jobbig upplevelse detta var för honom – trots att jag hade med en annan trygg och världsvan hund ur flocken som stöd. Vi satt på en bänk på ett torg och tittade på folk och trafik, inget mer. Han skakade i kroppen hela tiden, då det kom en familj med barnvagn och barnet satte igång att jollra försökte han klänga upp i min famn för att få trygghet – så rädd blev han. Vi åkte hem rätt snart och jag insåg att det var ett stort jobb att få denna kille trygg. Jag jobbade på och utsatte honom långsamt för mer stimuli och han vande sig så småningom att vistas på stan – men han gillade det aldrig. Han lärde sig lita på mig. Sa jag att det var ok, då var det nog så. Springa i en park där det inte var så mycket ljud, eller där han hade blivit van, det kunde fungera. Men han gillade aldrig någonsin nya platser där det hände mycket och var ljudligt.

Hårda korta snabba ljud hatade han. Skott, åska, en rullgardin som for upp med en snärt – och om du stängde en pärm var otäckt. Då gick han undan och var låg och lite misstänksam ett tag efteråt. En kväll då vi var ute och kvällsrastade smällde det av ett fyrverkeri uppe i centrala stan och då smet han ur kopplet och flydde i vild panik och var borta 1 ½ dygn innan en fullständigt förstörd matte hittade honom igen.

Att lära honom gå i vanliga trappor var ett stort företag, men det lärde han sig så småningom. Men det gick aldrig att lära honom gå i öppna trappor, alltså sådana med ”luft” mellan trappstegen, som ofta finns inomhus. Det var bara tvärnej – och då menar jag tvärnej. Han fick i stort sett panik om man försökte tvinga honom. Men jag fick honom med tiden att fungera rätt OK, om han bara inte utsattes för alltför mycket ljud och nya situationer. Då brast han och i hela hans liv kunde man aldrig lita på honom, om det blev hårda, korta snabba ljud eller högt skrammel. Hade MH funnits på hans tid kan ni ju tänka er – han hade fixat det hela fram till skramlet, tror jag, men där hade vi fått bryta. Det är jag rätt säker på.

Hade ni kommit hem till mig och träffat honom hade ni träffat en go och glad kille som hade svårt att ha alla fyra tassarna i backen samtidigt när han var glad, ni hade blivit överöst av pussar och han hade sprungit många ärevarv med leksaker han försökt få er att ta från honom, för att ha dragkamp var skitkul. Kelgris var han också i stora mått, så få hade kunnat ana vilka problem han hade i många lägen i livet. Var han en snäll hund? Ja. Var han en lycklig hund? Ja – på hemmaplan.

 

Killen från Schweiz hade ju vuxit upp under ganska liknande former på kennel under nästan två år. Så första kvällen då vi kom hem till mina svenska vänner i Schweiz för att övernatta tänkte jag i mitt stilla sinne: hur ska detta gå? Han har ju knappt varit inomhus! Det första vi möts av är en öppen stentrappa inne i deras hus. Jag kortar in kopplet och säger – ”Kom nu killen så går vi!” Näääee, tänker vovven, det där har jag aldrig gjort förut – och sätter alla fyra tassarna i golvet. Då säger jag lite skarpare åt honom att ”Jo – nu går vi!” Och han provar, lite osäkert första stegen men sen går han uppför resten av trappan utan problem. Så tog han sig an nya trappor till en början, till och med lejdarna på båten då vi färjade mellan Tyskland och Danmark. Han såg bara lite fundersam ut, när han upptäckte att det var gallertrappor och det kändes konstigt i tassarna. Sen gick han utan problem. Och den där första natten hos mina kompisar i Schweiz? Han sov som en sten nedanför min säng.

Första gången han såg mig i duschen vet jag inte om jag ska avslöja, det kanske säger mer om mig än om vovven Han tvärnitade i dörren. Ögonen höll på att trilla ur skallen på honom. Han blev typ 3 meter lång och nosade på glaset till duschkabinen med tveksamma svansviftningar… men då jag pratade med honom blev han väldigt glad och såg nästan lättad ut. Och det är klart, en naken ”kärring” hade han ju aldrig sett tidigare. Så det måste varit en chock, eller hur?

Glömmer aldrig när han kom hem till mig och fick syn på katten som satt på mitt köksbord. Det flög en hund upp på bordet, stolar for åt alla möjliga håll, en ilsken katt åt ett annat och kaoset var ett faktum. Men vovven var lycklig!

Dammsugaren stirrade han på med stora ögon och konstaterade: OK, konstig pryl men den var ju inte farlig. Allt i huset som lät kollade han på, men nyfiket och aldrig med någon form av rädsla eller misstänksamhet.

Första gången uppe på stan efter någon vecka hemma hos mig – också det med en trygg vovve ur flocken – var ett äventyr. Han gick med stora ögon framför mig i kopplet och tittade, kikade och luktade på allt nytt. Såg människor i skyltfönstret och kunde inte begripa varför han inte kunde hälsa på dem när han slog näsan i glaset.

När vi passerade bussen som precis då pös ut luft, sådär som bussar gör när de stannar, hoppade han högt och vände sig om och såg ut som om han tänkte – va sjutton var det där? Han var på väg in på bussen för att kolla vad tusan det var innan jag hann stoppa honom. Hans attityd på vår första stadspromenad var som jag tolkade den ungefär – jisses vad spännande allt det här var! Han behövde i sällan mitt stöd i för honom helt nya situationer, han skötte det mesta själv. Tror ni han behövde tränas i flera veckor för att vänja sig vid stan? Ett par gånger så var nyhetens behag borta och att gå på stan var som allt annat i livet – dock fler spännande hundluktande stolpar att kissa på jämfört med skogen därhemma.

Ljud har aldrig varit ett problem för honom. De finns där runt honom men har aldrig någonsin stört honom och kommer förmodligen aldrig att göra heller.

Kommer ni hem till mig möts ni av en lika stollig och lycklig hund som Engelsmannen var men den schweiziska killen har en trygghet inom sig och ett självförtroende som Engelsmannen aldrig hade.

Deras olika sätt att hantera världen syns också tydligt på deras barn. De allra flesta av Schweizarens barn är trygga, snälla och stabila individer som är till stor glädje för sina ägare. Då Engelsmannen kom till Sverige fanns bara karaktärstest och Korning, inte MH, men han klarade inte karaktärstesten ens. Schweizaren klarade både MH och korning (MT) med glans.

Engelsmannen fick två kullar och en hund av hans valpar gick fortsatt vidare i avel, men det finns mer än en orsak till att det inte blev fler. Han skulle inte ha fler kullar bestämde jag, för mycket av hans otrygghet och problem med ljud lämnade han vidare till sina barn, tyvärr.

Så då ni åker hem till olika uppfödare och hälsar på deras hundar – tänk då på att de i sin egen trygga miljö kan vara hur trevliga som helst men då de utsätts för annat kanske de inte är lika trygga och jag lovar de lämnar det vidare till sina barn. En hund ska klara av livet inte bara livet hemma i sin egen hemmiljö. Titta därför noga på föräldradjurens MH-resultat och vad de tidigare lämnat om de gått i avel. För hundens trygghet lämnas vidare till deras valpar och lugna och trygga hundar vill vi alla ha. Eller hur?

 

Med vänlig hälsning

Bettan Pettersson

RÄTTELSE!

I texten ovan skriver jag att Engelsmannen bara hade en avkomma som gått i vidare i avel. Det är fel. Helt enkelt och simpelt mitt misstag. Jag trodde jag hade bättre minne än jag uppenbarligen har. Han hade flera avkommor som gick i avel.

Detta spelar dock ingen roll egentligen, då essensen i texten handlar om något helt annat.

Ber om ursäkt för mitt misstag och lär mig av detta till nästa gång att jag bättre ska kontrollera mitt minne så jag inte gör samma misstag igen.

Bettan