Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

VAD ÄR EN BRUKSHUND? del 2

Foto och text: Bodil Carlsson

NÄR JAG SIST SÅG EFTER, FANNS DET 310 REGISTRERINGSBARA RASER I SKK:S RASLISTA
De trehundratio tar upp 8 fullskrivna sidor i Kennelklubbens informationsmaterial och det finns kommentarer och krav för många av dem. Saker som fel antal svanskotor, bedrövliga höftleder eller oröntgade armbågsleder kan leda till registreringsförbud för hund eller avkomma i en ras, precis som PRA och en del andra ärftliga sjukdomar gör hos andra raser och blå/blå och blå/sobel parningar gör hos collie. SKK har en del att hålla reda på, för det finns många begrämnsningar av vad man får avla på, om man vill kunna regga sina valpar.

Av de 310 raserna ligger ett delegerat avelsansvar för tjugo hos SBK. Det är raser som sedan långliga tider har avlats för sin förmåga att arbeta ihop med människor.

Det här är min brukshund.

Hon lekte med sina hundkompisar och hade roligt, men när jag ropade på henne och bad henne sitta framför hindret och vänta på att jag skulle be henne hoppa över, då lyste hon av förväntan. Vilken hund som helst kan hålla till på en brukshundsklubb och ha roligt.

Vilken normalstor, frisk hund som helst kan hoppa över ett lydnadshinder. Det är inte därför jag kallar henne brukshund.

Varje dag behöver hon tre – fyra timmars aktivitet för att må bra. Men det är inte därför jag kallar henne för brukshund, för det gäller vilken hund som helst. Jakthunden som bor i närheten av mig skulle också behöva det. Det är för att den inte får det, som den går på bakbenen i sitt korta koppel och gör utfall. I brist på aktivitet ser den vilken hund som helst som det storvilt den är avlad för att gå på.

Varje dag träffar vi rädda och försvarsberedda småhundar av diverse mer eller mindre blandade raser. Deras ägare tror för det mesta, att min hund lägger sig ner för att jag har kommenderat henne. De tror mig inte, när jag säger att hon gör det av sig själv, för att visa den vilt skällande lilla hunden att hon inte har onda avsikter. Så gjorde hennes förfäder med nyfödda lamm: visade vänlighet för att inte stressa dem. Varje vecka träffar vi hundovana barn från andra länder. Hunden låter dem kasta boll åt henne, men hon kampar aldrig med dem om bollen. Kampar gör hon med mig: hon anser, att jag kan ta det. På låtsas leker hon med familjens egna småttingar, som känner henne. Hon har aldrig dragit omkull treåringen – hon bara låtsas, att hon håller emot.

Visst – vilken bra hund som helst har socialt omdöme och visar försiktighet mot småhundar och barn, men hos stora hundar är den egenskapen särskilt värdefull. Chihuahuan brukar trots allt sällan bita fingrarna av folk eller kasta omkull sina människor. Men det skulle stora hundar kunna – om mentaliteten klickar.

Varför ser jag min collie som en brukshund?

Hon började spåra som valp. Uthålligt och gärna. Det var lätt att lära henne ramsan ”Finns det människa här? Sök spår!” Nu har vi inte tränat spår på länge, för annat kom emellan. Men förra hösten försvann en människa här i trakten. Vi mötte ropande, oroliga människor längs motionsspåret på kvällen och vi gjorde som de – vek av in i snåren och letade. Jag hade med mig en, som kunde hjälpa till. Jag frågade: Finns det människa här?

Det fanns ingen: hunden nosade av och tittade sedan frågande på mig. Om den hunden säger, att det inte finns någon människa att hitta, så finns det ingen. Därför kallar jag henne för brukshund. Jag kan lita på hennes ord.

Två dagar senare pågick sökandet fortfarande med bandvagnar och hundpatruller. Hunden och jag letade i närområdet, vi tittade ner i ån under en hal lutande spång och kikade in i den övergivna jordkällaren. Vi gick där hundpatrullen inte hade varit. Vi hittade en smal, knappt upptrampad viltstig på snedden genom ett skogsområde och jag frågade samma sak igen: Finns det människa här? Sök spår! Och den här gången blev det napp. Nosen ner, ögonen smala av koncentration, svansen stel av spänning: det hade verkligen gått en människa före oss längs den stigen. Nosen gick i backen i varje osynligt fotavtryck. Det var lätt att veta att det var en människas avtryck – vilt är roligare och går fortare, men är aldrig lika viktigt att spåra. Efter några meter var det också lätt att inse, att det var ganska färska fotavtryck och att detta inte var spåret efter den vi sökte. Ingen förvirrad gammal människa som redan har varit ute i regn och höstkyla i två dryga dygn tar så långa, jämna steg. Vi fortsatte ändå fram till nästa motionsspårssväng, där polisbilarna körde, för skulle det trots allt vara den gamle mannens fotavtryck, så hade vi följt dem tills de kom ut dit där han garanterat skulle bli hittad.

Vad är en brukshund? Den som så lätt lär sig vad jag ber om och minns orden för det så länge. Den som förstår vad jag säger och utför det hellre än allt annat. Och den som sköter sitt arbete på ett sätt som jag kan tolka. Inget av detta är en slump, minst av allt egenskapen att vara tydligt läsbar för oss. Det är ingenting som ramlar ner i handen på oss av en tillfällighet. Den kommer ur några århundraden av avelsurval, den egenskapen: att hellre ta sig an ett jobb, därför att jag ber henne om det, än att busa ett varv till med andra hundar.

Alla de tjugo svenska bruksraserna har bedömning av mentala egenskaper som ett krav för avel. Om man inte sätter värde på det, finns det tvåhundranittio andra raser att välja på i stället.