Välkommen till CollieOnline! En sida för alla som är intresserade av collie.

Vinden är den bästa borsten

En lat ägares bekännelse


En oborstad hund om hösten

Det plaskade på oss hela morronpromenaden. Lek i rastgården, spring i blöt sand. Hundar måste ut i alla väder. Det rann av mig, när vi kom hem igen. Var hundarna våta? Ja, i översta pälslagret, inte mera. De skakade av sig och var snart torra.

Runt lunchtid gick vi ut igen, lurade av en stunds solljus . En knapp timma senare var vi framme på vår lokala brukshundsklubb och hundarna kunde äntligen slippa sina koppel och springa fritt. Då hade regnet redan startat om, lite försiktigt först. En stund senare öste det ner. Vi blev blöta en gång till. Vi vandrade genom en sörjig, gyttjig kohage tillbaka mot busshållplatsen , åkte med bussen några hållplatser och gick den sista kilometern hem i virvlande blötsnö. Jag frös, för regnet hade nått igenom jackan och nu var det plötsligt kallt. Hundarna kände inte av någon kyla. Det rann av oss när vi var inomhus i värmen igen.Jag hängde upp den droppande jackan, ställde de genomvåta kängorna på värmeelementet och torkade håret med handduk. Vad gjorde hundarna? Skakade på sig och var snart torra igen. Vi hade varit ute i två och en halv timma och för dem satt det våta som vanligt bara i pälsens ytterlager.

Folk tror ofta, att om man har collie, så måste man lägga ner mycket tid på pälsvård och vara typen som älskar att kamma och pälspyssla – men det stämmer inte. Den riktiga colliepälsen är lättskött. Den har två lager, ett mera glansigt, vattenavstötande lager – täckhår kallas det – och så underullen, som består av tunnare hårstrån med mera luft emellan, ett isolerande skikt mellan täckhåren och huden. Täckhåren skyddar mot väta, underullen mot kyla. Det kan regna väldigt länge innan vätan når huden. Det kan vara ordentligt kallt, innan en långhårscollie fryser.

Två gånger varje år måste man lägga ner lite tid på borstning och kamning. På våren, när dagarna börjar bli längre, fäller hundarna underull. På höstkanten fäller de sommarpälsen och låter vinterkläderna växa ut. För tikar gäller, att fällningen kommer ett par månader efter löp. Kammar man inte ur den gamla underullen, kan den bilda jobbiga tovor. Dessutom hamnar den i lösa, fladdrande sjok under soffan, inne i skåp, utanpå din snygga marinblåa tröja och på många andra ställen, där du inte vill ha den. Trösten är att den är enkel att sopa upp: statisk elektricitet gör att den hänger ihop. Det blir aldrig tio miljoner lösa hårstrån överallt som för korthåriga och strävhåriga hundar. Dessutom vill fåglar gärna ha den där värmande ullen på vårkanten – hänger du ut småtussar av den i buskar, nappar de upp den och fodrar sina bon med. Fällpäls från långhårscollie går också utmärkt att använda till garn – en tråd av colliepäls till två av fårull säger de som vet. På Shetlandsöarna användes det i gamla tider till stickade tröjor åt fiskare, som ju behöver garn som är både varmt och vattenavstötande. En granne, som var duktig på att karda, spinna och sticka vann faktiskt ett pris på en hembygdsförenings årsutställning för sina varma, vackra tröjor tillverkade av blå och svart ull från mina collies. Har du mer än en collie, får du en del ull att lämna bort – en vuxen hane kan ge en hel hårdpackad konsumkasse ull på ett år.

Men bortsett från fällperioderna, är det mycket mindre jobb med colliepälsen än man kanske tror. En borstning någon gång i månaden räcker för mina. Hur ofta badar man dem? Aldrig! Jo – om de har rullat sig i onämnbara saker, då är det förstås ljummen dusch som gäller, men det händer inte så ofta. I ett område med många löptikar kan hanhundar börja lukta från lårens insida – pälsen kan kännas sträv av intorkade urinkristaller, när det är som värst – och då kan en ljummen dusch göra skillnad. Men så länge pälsen luktar bra, när man borrar in näsan i den, ser bra ut och känns bra att ta i – så länge är den alldeles tillräckligt ren. Vi människor luktar inte gott, om vi inte duschar på ett halvår, men hundar är inte människor. Ljuset som gnistrar i min hunds päls varje solig morgon reflekteras av samma tunna fettskikt, som stöter bort regn. Varför skulle jag tvåla in och skölja bort det?

På vintern kan man behöva klippa bort päls mellan trampdynorna, så att inte kramsnö fastnar och bildar små hårda isbollar. De gör ont för hunden att gå på och promenaderna blir ryckiga, om hunden måste lägga sig ner och nappa bort isklumparna hela tiden. Är det mycket lerigt och blött ute, kan det vara klokt att klippa pälsen längst ner på benen också – då blir det lite mindre grus på golvet. Har hunden fast halsband, kan det bli tovor bakom öronen, som man också försiktigt klipper bort. När man kelar med sin collie, kan man lika gärna passa på att känna efter mellan armbågarna och bröstkorgen – där kan det också bli tovor, som till sist skaver när hunden rör sig.

Annars är en colliepäls inte mycket att bråka om. Den kräver en bra borste, en kam eller en karda, mera behövs inte. En sopborste med skyffel mot sand på golvet när hundarna torkat klart efter promenader regniga dagar underlättar hemmets trivsel, det medges, men för vilken hund stämmer inte det? Listan på saker som jag aldrig har skaffat och aldrig tänker skaffa är faktiskt längre – hundshampo, pälsbalsam, kosttillskott för päls och regntäcken är saker som jag aldrig har behövt.

Collie tål alla sorters busväder tack vare sin päls och pälsen själv mår bara bra av att vara ute. Vinden är den bästa borsten!


Även långhåriga collies har olika mycket päls